Anders Högström om skyltstölden

Anders Högström, 36, har tjänat av sitt överenskomna straff för den världsomskrivna stölden av portalskylten i det polska förintelselägret Auschwitz; Arbeit Macht Frei.

Utan rättegång och dom har han suttit elva månader i polskt häkte och ungefär lika länge i fängelse i Sverige.

Nu är han tillbaka i Blekinge, och pluggar för närvarande inredning och design.

Han har tagit farväl av sitt gamla liv – utan större saknad.

– Men det plågar mig att jag hängdes ut som hjärnan bakom den där skyltstölden – och att den som iscensatte alltsammans fortfarande går fri, säger han till Sydöstran.

Anders Högström erkänner att han gjort många dumheter i livet, och inte alltid varit så noggrann i valet av umgänge, milt uttryckt. Han har figurerat i många brottsliga sammanhang, med grova förbrytare.

Men som något konstigt slags motvikt, eller försök till kompensation, har han samtidigt bistått poliser han litar på med viss ”information” – men utan att någonsin sätta dit någon, poängterar han.

Det har bland annat handlat om att köpa upp illegala vapen, och få bort dem från marknaden.

Men när han fick höra talas om att det fanns ett pris på Arbeit Macht Frei-skylten i Polen trodde han först att någon skämtade med honom.

Men han accepterade ändå erbjudandet att åka ned och ”rekognosera”. Var det över huvud taget möjligt att stjäla skylten?

– Min slutsats var att det var omöjligt. Bevakningen var till synes rigorös, under dygnets alla timmar. Och det var också vad jag meddelade min uppdragsgivare.

En tid senare fick Anders Högström, berättar han, veta att de två miljoner som en samlare erbjudit för skylten skulle finansiera ”riktade, och blodiga, angrepp mot den svenska demokratin”, via en mindre grupp högerextremister i landet.

En grupp, understryker han, vars existens svensk säkerhetspolis i efterhand också bekräftat.

Och strax därpå stals plötsligt skylten i Auschwitz...

– Det var då jag tryckte på alla mina knappar; meddelade såväl journalister, svensk polis och Interpol vad jag visste. Via mina nätverk kunde jag snart också lotsa den polska polisen till platsen där skylten fanns.

– Det hade passerats något slags bortre gräns, menar Anders Högström.

Men som bekant fick Anders Högström ingen klapp på axeln efteråt. Hans förklaringar avfärdades och i stället lämnades han ut till Polen, och sattes i häkte där.

– Det var fruktansvärda månader. Vi satt upp till tio personer i en liten cell på femton kvadratmeter. Vi sov på urinstinkande dynor och maten var inte sällan möglig eller rutten. Ibland kunde det vara beckmörkt i cellen i dygn. Spänningen var tät och smockan hängde ständigt i luften. Ett par av mina cellkamrater hade suttit häktade i fem år, utan rättegång. Ett vittne till ett mord, som slirat lite på uppgifterna, släpptes efter nio månader, utan ursäkt.

– Det var som att kastas tillbaka till 1800-talet...

Det var en rejält tilltufsad och skör Anders Högström som erbjöds att avtjäna merparten av ett fängelsestraff i Sverige – om han bara erkände...

– Och då hade jag erkänt precis vad som helst, bara för att slippa därifrån!

Det blev en ”dom” på 2 år och 8 månader, och ytterligare två månader i cellen innan Anders Högström skrevs in på en svensk anstalt. Igen. Men den här gången skedde det med stor lättnad.

– Det är klart att den här tiden har förändrat mig, och förhoppningsvis till det bättre – även om det lika gärna kunde blivit precis tvärtom.

– För den här gången var jag, om inte formellt helt utan skuld, i varje fall inte skyldig till det brott jag pådyvlades. Men trots att jag kunde plocka fram dokumentation och det ena beviset efter det andra fick det ingen som helst effekt. Nästan som i en

Kafka-novell.

– Man hade hittat sin syndabock; punkt slut!

– I Sverige hade jag aldrig, säger aldrig, dömts på det här materialet!

– Jag inser nu att det här är något jag inte kan göra någonting åt, eller få ogjort. Men det som smärtar mig mest är att inte heller det svenska rättsväsendet v i l l se, och ge mig i varje fall en viss upprättelse – genom att utreda de intressen som låg bakom allt det här.

– Det kryllar av bevis i den polska förundersökningen – som nu den polska motsvarigheten till Uppdrag Granskning ännu efter tre veckor inte hunnit beta sig igenom, men som den svenske åklagaren bara behövde ett dygn på sig att avfärda som för tunn att spinna vidare på här i Sverige.

– Viktiga vittnen har inte ens kontaktats, ännu mindre hörts.

– Och även jag har bevis – men ingen frågar efter dem.

– Hur många gånger har jag inte ställt mig frågan vad det här egentligen handlar om...?