Connie Nilsson: Alla tjejer känner sig inte hemma i fotbollsfamiljen

Blekingesport ,
Enligt Lars Lagergren, docent i kultur och samhälle och lektor vid Institutionen för idrottsvetenskap och Jesper Fundberg, docent i etnologi och lektor i idrottsvetenskap, båda vid Malmö högskola, är det bara de tjejer som sätter upp egna mål, likt pojkarna och männens normer och värderingar för idrott, som kan känna sig hemma inom fotbollen.
Foto:

Idrottsforskarna ställde frågan till den före detta kvinnliga elitfotbollsspelaren:


Varför spelade du fotboll?


Svaret de fick överraskade dem: ”För att jag ville bli bekräftad”.

En ung grabb med ambitioner hade troligen inte svarat riktigt på det sättet. Jag lyssnade för en tid sedan på en ung talang när han i en radiointervju fick en liknande fråga. Svaret var självklart. Han skulle ut i världen. Kanske också för att där söka bekräftelse, men jag gissar att själva andemeningen i hans svar var att han ville bli proffs. Det viktigaste var inte att bli bekräftad av andra även om det per automatik ligger bekräftelse i ordet proffs.

Lars Lagergren, docent i kultur och samhälle och lektor vid Institutionen för idrottsvetenskap och Jesper Fundberg, docent i etnologi och lektor i idrottsvetenskap, båda vid Malmö högskola, har sökt svaren i publikationen ”På väg mot eliten: Vad kan förväntas av kvinnliga idrottare?”

De drog en tidig slutsats i de tre fall de undersökte, fotboll, tennis och balett. I motsats till tennis och balett verkar det inte alls finnas några förväntningar på flickor som spelar fotboll. Tjejer söker bekräftelse, men deras behov möts varken av ledare eller föräldrar. Enligt Lagergren och Fundberg är det bara de tjejer som sätter upp egna mål, likt pojkarna och männens normer och värderingar för idrott, som kan känna sig hemma inom fotbollen.

Lagergren och Fundberg har samlat material till sitt arbete under två perioder. Dels 2002–2004 och 2011–2013, där syftet var att se hur den manliga hegemonin, dominansen, inom idrott tar sig uttryck och vilken inverkan och vilka konsekvenser den kan ha för att skapa kvinnliga elitidrottare.

Redan 1989, i avhandlingen ”Har kvinnor en sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1990-talet”, menade idrottsforskaren Eva Olofsson att idrotten är en manlig värld.

”Den moderna svenska idrotten har skapats av män och dessutom beskrivits av män”, sa Olofsson då.

Olofsson sammanfattade de mönster hon såg i idrottsrörelsens genussystem och skrädde inte orden när hon bland annat sa:
”Kvinnor är underordnande männen och villkoren för kvinnors deltagande i idrott dikteras av männen. Likhetsideologin medför att kvinnors och mäns prestationer kan jämföras varvid kvinnornas prestationer värderas lägre. Männen kan med hjälp av rangordningen utnyttja den kommersiella marknaden och dra till sig mer pengar, nå en större publik och erhålla mer uppmärksamhet från media. Utan att bryta denna onda spiral kommer idrotten att medverka i kvinnans sociala underordning.”

Det har gått 28 år sedan Olofssons avhandling och jag vill ju tro att vi kommit längre, men om man som Lagergren och Fundberg gjort, att inledningsvis, innan fördjupningarna, i sitt arbete skrapa på ytan, så går det inte att komma ifrån att vi bedriver idrott och damidrott på många håll i Sverige. På Svenska Fotbollförbundets hemsida kan man klicka in på divisionstillhörigheter. En länk heter ”Allsvenskan” en annan ”Damallsvenskan”. Svenska Ishockeyförbundet presenterar sina två seniorlandslag som ”Tre Kronor” och ”Damkronorna”.

Inte ”Herrallsvenskan”, inte ”Herrkronorna”.

Och ska jag vara självkritisk så gör vi på ungefär samma sätt på våra egna sportsidor när vi presenterar matchfaktarutor för exempelvis våra tre damlag i division 1, Karlskrona FF, Asarums IF och Lörby IF. Vi skriver: ”Division 1, damer”. Vi skriver inte ”Division 1, herrar” om Mjällby AIF eller FK Karlskrona.

En parentes, kan tyckas, men det görs skillnad. Kalla de gärna hierarkier eller hegemoni, i sammanhanget finare ord för ett slags herravälde.

Det som ändå gjorde mig mest nedstämd när jag läste ”På väg mot eliten: Vad kan förväntas av kvinnliga idrottare?” är Lagergrens och Fundbergs beskrivning av ett flicklags föräldramöte de var närvarande vid.

Ledarna, som verkligen månade om sina flickor, meddelade att förändringar var närstående inför den nya säsongen. Ökad träningsdos från tre till fyra pass och prioritering av passnings- och positionsspel var några av punkterna. Ingen förälder kommenterade eller höjde rösten. Men efteråt, när forskarna satte sig ned avskilt med halva föräldragruppen kom reaktionerna. ”Fyra pass i veckan! Hur ska vi hinna? Min dotter har andra aktiviteter också, och syskon, och skolan…”

När de värsta reaktionerna lagt sig styrdes samtalen in på frågor runt föräldra- och dotterrelationer. En pappa var förvånad över att hans dotter började spela fotboll för två år sedan och ännu större var förvåningen när hon fortsatte.

En mamma uttryckte samma förvåning och att dottern gärna fick fortsätta... bara det inte gick ut över skolarbetet och läxorna. Att inte tillåtas är starka ord, men föräldrarna visade tydligt vilka låga förväntningar de hade på flickornas fotbollsspelande eftersom förväntningarna i stället låg på att lyckas i skolan.

Sunda reaktioner, sett ur ett perspektiv. Sorgliga sett ur ett genusperspektiv och man kan ju undra hur djupt rotat det sitter i vårt tankesätt. Jag kan tänka mig att föräldrarna till ett pojklag aldrig hade resonerat lika strikt runt skola, drömmar, och sportsliga ambitioner som de här flickornas föräldrar gjorde.