Connie Nilsson: Det är hög tid att ifrågasätta Larsson och Lindberg

Blekingesport ,
Beroende på hur man räknar så har Karlskrona HK under de två senaste säsongerna gjort ett totalt minus på 14 miljoner kronor i ett värstaläge. Tobias Larsson har som ordförande i Karlskrona HK det yttersta ansvaret för verksamheten.
Foto:

Karlskrona HK:s årsmöte på tisdag blir intressant.

Jag tycker att det vore på sin plats att ifrågasätta både ordföranden Tobias Larsson, tidigare klubbdirektören Rolf Lindberg och även styrelsen i frågan om ansvarsfrihet.

Artikeln publicerades 7 juni 2017.

Karlskrona HK:s ekonomiska förehavanden de fyra senaste säsongerna är ett under av drömmar, visioner, ackordsuppgörelser och i slutändan rena budgetmissar därför att elitidrott och ekonomi är en bekymmersam ekvation.

Ett av problemen är att sätta rätt siffra i kolumnen för publikintäkter. En bra produkt lockar publik. En produkt som inte levererar attraherar bara de redan trogna. Och även om det är en bra produkt så räcker inte ens det ibland därför att nyhetens behag är en svårkalkylerad faktor.

En gång kan det tillåtas att gå fel i budgetarbetet, men knappast två, definitivt inte tre och som nu inte för fjärde gången i rad för Karlskrona HK.

Man kan räkna KHK-siffror lite som man vill. Vill man skönmåla, om det nu är att skönmåla, så har KHK gjort ett totalt minus under de fyra senaste säsongerna på 14 miljoner kronor. Jag väljer siffran 19 miljoner därför att jag tycker den är närmare sanningen och så slänger jag dessutom in de mer än 75 miljonerna som Karlskrona kommun utpressades i att satsa på en om- och tillbyggnad av arenan.

Priset för att bedriva elitishockey i Karlskrona är onekligen högt.

Säsongen 2013–2014 gjorde KHK ett minus på fyra miljoner kronor. Den gången räddades KHK via ackordsuppgörelser med fordringsägare. Året efter gav ett litet överskott, men om inte KHK oväntat fått en obudgeterad miljon kronor för Julius Bergman hade också den säsongen landat på ett minus.

2015–2016 budgeterade KHK för ett plus på fyra miljoner kronor. Det landade på ett fyra miljoner stort minus. Till och med dåvarande klubbdirektören Rolf Lindberg erkände i en tidningsintervju att det var ett minus på åtta miljoner kronor.

Den gången räddade Karlskrona HK elitlicensen tack vare att man lät värdera sitt varumärke till 18 fiktiva miljoner kronor. Man valde att använda 15 av de miljonerna för att på, i alla fall kort sikt, rädda elitlicensen under några säsonger.

Efter åttamiljonerssmällen och varumärkesvärderingen sa ordföranden Tobias Larsson, som suttit som ordförande efter Rolf Lindberg från tidigt 2015:

”Vi har slut på livlinor nu.”

Frågan är vad Larsson säger på årsmötet den här gången efter det att Karlskrona HK kommunicerat ut att säsongens minus landar på drygt sex miljoner kronor. Sex miljoner kronor, varför slog ingen till bromsen tidigare?

Någonstans landar det i ett trovärdighetsproblem för de ytterst ansvariga med tanke på uttalandet om slut på livlinor.

Trots slut på livlinor flaggar Larsson nu till och med för att Monopolpengarna som ska klara elitlicensen (som enligt ett nytt förslag dessutom ska höjas till tio miljoner och gälla från 1 maj 2018, men implementeras under en femårsperiod) går till annat. Det borde i klarspråk betyda att Karlskrona HK måste visa upp ett eget kapital på minst fyra miljoner kronor vid årsmötet 2018, den gången med en stor del riktiga pengar, för att klara elitlicenskravet.

Är det rimligt med tanke på historiken?

Jag är tveksam trots att besparingar sägs ha gjorts.

Därför tycker jag att det är dags att på allvar ifrågasätta både styrelsens och Rolf Lindbergs kompetens och väcka frågan om ansvarsfrihet.

Att inte ge ansvarsfrihet är om inte annat en kraftig markering om att det här inte får fortsätta och därför ska det också bli intressant att få tal del av revisorns åsikt.

Om årsmötet på något sätt anser att styrelsen varit oaktsam med ekonomiska medel kan frågan om ansvarsfrihet väckas.

Vad menas då med oaktsamhet?

Här är det föreningsfolk som dag ut och dag in sliter för att det ska finnas ett SHL-lag i stan. Jag utgår ifrån att de gör det ideellt och med ett stort KHK-hjärta därför att det är så svenskt föreningsliv fungerar. De har civila jobb som ska skötas, någon eller några har tunga ansvarsbitar där, eller så sitter man i styrelsen som representant för en annan sektion i föreningen där man redan har krävande ansvarsuppgifter.

Ska man då behöva ta kritik bara för att man försöker göra sitt bästa?

Jag tycker det den här gången.

Är det oaktsamhet att gång efter gång visa minusresultat?

Ja, är det givna svaret.

Nej, om man ser till hur jag tror styrelsen, satt under press, kanske har resonerat.

Jag tror pressen och trycket beror på att det är så otroligt mycket som står på spel i den här branschen och då blir det lätt att hjärta och känslor tar överhanden över hjärnans varningssignaler.

Hypotetisk diskussion från ett styrelsesammanträde där Rolf Lindberg satt med:

Person 1: ”Cory Murphy finns ute på marknaden, vi har blivit erbjudna honom.”

Person 2: ”Vad kostar han?”

Person 1: ”Han spelar ju inte gratis...”

Person 3: ”Men vi går mot ett minus på sex miljoner kronor!”

Person 1: ”Men han ryms ju inom spelarbudgeten.”

Person 3: ”Då får vi kanske minska på spelarbudgeten, den som vi redan har utökat.”

Person 1: ”Okej, men Murphy behövs för att stärka upp backsidan. Utan honom riskerar vi att åka ur SHL och gå miste om det nya medieavtalet som börjar gälla 2018-2019 och som kan ge oss 42-48 miljoner kronor om året. Är vi beredda att ta den risken?”

Person 4: ”Men först kanske vi ska ta ett allvarligt resonemang om det verkligen är värt att bedriva elitishockey i Karlskrona med de ekonomiska förutsättningar vi lever under.”

På vilka stolar satt Tobias Larsson och Rolf Lindberg när det här resonemanget fördes?