Connie Nilsson: ”En signal om att idrotten inte längre är en fredad zon”

Blekingesport ,
Foto:

Tingsrätten dömde alltså ishockeyspelaren Jakob Lilja till villkorlig dom och böter för misshandel.

Jag tycker att det principiellt är rätt därför att idrotten inte ska tillåtas vara en fristad med egna lagar och regler.

Jag är sedan länge trött på ishockeyns egen machokultur, den där våldsförhärligande romantiken, den där klubban kan användas likt ett tillhygge, för att nu prata järnrörsmetaforer, eller när tränare tillåts släppa in ett par spelare på isen med ett enda syfte: att kasta handskarna och göra upp. Allt bara för att skicka någon slags signal om något, oklart vad.

Grottmännen och grottkvinnorna i publiken älskar sådant.

Delar av oss i media älskar att skriva om det därför att det är en billig, tacksam och enkel vinkel.

Den civiliserade delen av publiken, de som tar med sig barnen till en match för att se ishockey, förfäras. Och någonstans tar någon liten knatte intryck och tror att som förebilden gör, det kan också jag göra.

Jag kan tycka att ishockeyspelare under alldeles för lång tid har tillåtits att ha en bristande respekt mot varandra på isen. Det är för enkelt att säga att det är en kampsport, att det går snabbt och att saker och ting sker i stridens hetta.

Det gör det i handboll också. Det gör det i rugby och det gör det amerikansk fotboll, för att ta några exempel.

Jag har sett NFL-matcher i amerikansk fotboll på tv, jag såg Six Nations Championship i rugby på tv tidigt i våras och jag har sett otaliga handbollsmatcher live. Det är stenhårt, det är tufft, det smäller och det gör ont, men sällan eller aldrig att det urartar till något likt ishockey är när ishockey är som sämst och fegast.

I amerikansk fotboll, rugby och handboll kan två spelare som i ett moment nästan tacklat varandra sönder och samman resa sig, ge varandra en klapp på axeln och köra vidare. Eller till och med att hjälpa varandra på fötter igen. I ishockey har den delen av kampmomentet eller respekten för varandra aldrig funnits.

Jag har läst ishockeyexperter som uttalat sig och sagt saker i stil med att ”spelar man ishockey så samtycker man till visst våld”. Redan där är utgångspunkten fel. Man samtycker inte till ett visst mått av våld därför att det finns regler och gränser som ska förhindra det, men man riskerar ett visst mått av våld när regler och gränser passeras. Jag tycker att det finns en nyansskillnad där.

Å andra sidan, med ett sådant resonemang, vad gör åklagare och domare med sporter som MMA och boxning där det alldeles uppenbart finns ett mått av våld och där det går ut på att försätta motståndaren ur stridbart skick?

Var går gränsen för samtycke och när exakt går MMA och boxning över till rent våld?

Finns det någon framtid för MMA och boxning med tanke på domen mot Jakob Lilja?

Det var i ett Skånederby i mars 2015 som Lilja, då i Rögle, crosscheckade Malmös back Jens Olsson, inte bara en gång utan två gånger i nacken. Den sista gången dessutom när pucken var bortspelad. Olsson föll i isen och fördes till slut ut på bår, men inga bestående men och en vecka senare var han på isen igen.

Ishockeyns disciplinnämnd tog i från tårna och dömde Lilja till tio matchers avstängning, varav fyra omvandlades till böter.

Det kunde ha stannat där om inte Expressen kontaktat åklagarmyndigheten för att ställa frågor runt debatten som blev av Liljas crosschecking.

En åklagare vaknade, åtal väcktes:

”När man är idrottsutövare kan man samtycka till visst våld, men det finns en gräns för hur mycket man kan samtycka till. Det är ju ett slag bakifrån i nacken som inte är under en spelsekvens”, sa kammaråklagaren Michelle Stein och åtalade Lilja för misshandel av normalgraden, vilket kan ge fängelse i maximalt två år.

I slutpläderingen sa Stein:

”Hade våldet hänt utanför en hockeyrink hade det inte varit någon tvekan om att detta rör sig om en misshandel, och en ganska ful misshandel.”

Med de hårda orden kan det ju tyckas märkligt att Liljas fall ens tog upp när Stein bara yrkade på villkorlig dom för ett brott som kan ge fängelse och samtidigt hävdade omständigheten att idrotten redan straffat Jakob Lilja.

Samhället gick alltså in för att markera mot en av idrottens egna domstolar som man uppenbarligen inte tyckte straffade Lilja nog. Då går det enligt logikens alla lagar inte att titta bakåt mot ishockeyns egen dom på tio matcher. Lek med tanken att Lilja straffats hårdare av disciplinnämnden och stängt av honom i kanske dubbelt så många matcher. Hade samhället låtit bli att lägga tid och resurser på en två år gammal händelse då?

Även om domen inte vunnit laga kraft, och vem vet, kanske att hovrätten friar Jakob Lilja? Någonstans skickar den ändå signaler till spelare, ledare och föreningar att idrott inte längre är att betrakta som en fredad zon. Näsa gång en ishockeyspelare frestas att använda klubben till annat än vad den är tänkt för kanske det gäller att tänka sig för en extra gång.

Idrotten själv dikterar inte längre villkoren och det tycker jag är bra därför att det aldrig går att hävda att idrottens eget bestraffningssystem ska stå över civilsamhällets rätt att döma. Och även om hovrätten skulle fria Lilja så finns det ett slags prejudikat, om än luddigt och det är det som är problemet med den här domen.