Connie Nilsson: Grundfrågan är: Varför alkohol på idrottsarenan?

Blekingesport ,
En bild med några år på nacken. Också en bild som väcker frågor om kombinationen idrott och alkohol. Den är hämtad från damernas SM-final i bandy på Studenternas i Uppsala. Alldeles uppenbart var de så kallade bandyportföljerna fulla och visiteringen usel. Att Kareby förlorade finalen mot AIK brydde kanske den här unge pantsamlande Karebysupporten särkilt mycket då med tanke på utbudet på läktaren.
Foto:

Det finns en dubbeltydighet och en dubbelmoral inom svensk idrott i förhållandet till alkohol. 
Precis som det gör i samhället i övrigt.

Artikeln publicerades 15 juni 2017.

I en studie från STAD (Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem) visar det sig att var tionde åskådare som gick och såg AIK:s, Djurgårdens och Hammarbys matcher var kraftigt berusade.

Säg att det var 30 000 åskådare på ett derby, 3 000 av dem hade symptom som, jag citerar från drugsmart.com, ”sluddrigt tal, svårt att gå stadigt, försämrad muskelkontroll och svårt att kontrollera känslor”, vilket anses vara typiska symptom vid en promillehalt över ett i blodet. I lagens mening, om samma personer blivit ertappade med att sitta bakom ratten, hade de riskerat fängelse i högst två år och indraget körkort i 24 månader.

Totalt genomfördes 3 287 promillemätningar vid åtta Stockholmsmatcher. 83 procent män och 17 procent kvinnor deltog frivilligt i ett åldersspann som var mellan 16–94 år. 50 procent, hälften, hade druckit alkohol innan matchen. Den genomsnittliga promillenivån var 0,63 och den genomsnittliga promillehalten för de tio procenten som nådde över en promille var 1,35.

Tio procent släpptes alltså in i idrottens finrum, med allt av vad det innebär, med en promillehalt över 1,35.

”Att tio procent av besökarna har över en promille är inte acceptabelt och innebär inte bara en säkerhetsrisk utan påverkar troligtvis upplevelsen av våra matcher negativt för en hel del besökare. Här har vi inom AIK, tillsammans med övriga partners i Fotboll utan Fylla, ett arbete att göra för att minska den siffran och skapa en miljö runt våra matcher som är positiv för alla närvarande”, sa Mikael Ahlerup, som då var vd för AIK Fotboll, i ett pressmeddelande när studien blev känd.

Riksidrottsförbundets alkoholpolicy är omfattande, men trubbig i sin vägledning. Jag vänder mig speciellt mot den punkt som säger:

• I samband med idrottsevenemang ska idrotten vara restriktiv med alkoholservering, och uppmärksamma gällande lagstiftning och föreskrifter hur försäljning ska gå till, och med ett särskild stort ansvar för att ordningskravet beaktas. All alkoholservering ska följa samhällets krav på ansvarsfull alkoholhantering.

Det är fina ord och ett försiktigt avståndstagande, men hyckleri eftersom det saknar verklighet i den värld vi lever i i dag.

Vad är restriktiv alkoholservering?


Vad är särskilt stort ansvar för ordningskravet?


Och vem tar det fulla ansvaret?

Jag är tveksam till att idrotten vill ta det ansvaret fullt ut eftersom restauranger och vip-loger har blivit en så stor del av arenaidrottens intäkter att man glatt gör avkall på sina ideal. Trots seriösa policydokument om att idrott och alkohol är en oförenlig kombination.

Brynäs IF omsatte för något år sedan 20 miljoner på sin restaurangverksamhet. En tredjedel av försäljningen var alkohol. Samma år omsatte Modo Hockey 3,6 miljoner kronor på sin alkoholförsäljning. 2010 såldes det alkohol i Scandinaviums vip-loger för tio miljoner kronor, bland annat 60 000 liter öl och mat för fem miljoner kronor. I en kartläggning av Sport & Affärer från 2011 av landets 110 största föreningar i lagsporter svarade exempelvis Färjestads BK att restaurangintäkterna är 14 procent av den totala omsättningen.

Arenan har blivit en mötesplats för att skapa nya affärskontakter mellan företag, för föreningarna något alldeles nödvändigt för att möta sponsorernas krav. Samtidigt har också arenan blivit en mötesplats för den publik som kan betala, de som söker bekvämlighet och en totalupplevelse med bra platser, god mat, alkohol och slippa köa till toaletter med kreti och pleti.

För fotfolket på läktaren har alkoholen på arenorna blivit en möjlighet att redan komma berusad och berusa sig ännu mer.

Nu läser jag i en intervju på 24Blekinge.se att Karlskrona HK:s nya klubbdirektör Charlotte Gustavsson vill se fler barer i arenan. Alkoholen ska aldrig vara längre borta än en armlängs avstånd. Lite BorderShop-vibbar. Jag kan tycka det är en sorglig utveckling för svensk idrott.

Jag pratade med en idrottsledare för något år sedan om just det här. Han var väl inte just vid den tiden övertygad om att det verkligen fanns ett behov när han sa:

”Man är mer ute efter pengarna än ett behov när man säljer öl.”

Själv har jag, i min enfald, haft en tro på att publik och sponsorer vill gå på match för att med nykter blick kunna följa spelet, men den villfarelsen tvingades jag ge upp för många år sedan.

Sett i det perspektivet kan jag själv tycka att idrotten också hjälper till att skapa ett behov och det borde inte finnas någon rimlig anledning för idrotten att stötta det behovet när man samtidigt är väldigt tydlig i sina policydokument.

I grund och botten handlar det om vilka värderingar man står för.

För mig är grundfrågan: Varför ska det serveras alkohol på en idrottsarena?

Det sägs ju att det ska föras en restriktiv alkoholpolitik. Ändå är landets kommuner relativt frikostiga med alkoholtillstånd till idrotten. Varför?

Själv konstaterar jag samtidigt att jag inte reagerar nämnvärt över att det kan finnas en reklamlogga för alkohol i en tekningscirkel och lika fullt accepterar jag att min egen arbetsgivare har haft annonser innehållande alkoholreklam, om än med tydliga varningstexter.


Cynisk, som jag är, vet jag att det garanterar delar av min lön och då är det också bra för mig och min familj, avd. dubbeltydighet och dubbelmoral.