Connie Nilsson: ”Långsiktigt är Mjällby AIF bästa alternativet”

Blekingesport ,
Jesper Gustavsson, Mamudo Moro och Mohammed Mbye firar Mjällby AIF:s segermål i premiären mot Qviding. Återstår att se om Mjällby får visa liknande glädjeyttringar i helgens derby på Västra Mark.
Foto:

2004 var senaste gången Karlskronafotbollen utmanade Mjällby AIF, det slutade med förlust.

Den gången konstaterade dåvarande Sören Cratz bitterljuvt:

”Listerlandets fotbollsstolthet regerar fortfarande i Blekinge.”

Artikeln publicerades 3 maj 2017.

Karlskrona AIF åkte ur. Mjällby AIF vann division 2 södra och gick upp i superettan, men ett år efter derbysegern mot Karlskrona AIF var Cratz dagar räknade.

Superettans jumbo insåg att något måste göras. Styrelsen satsade en halv miljon kronor på att värva den tjeckiska trion Dusan Melicharek, Lukas Rohovsky och inte minst Pavel Zavadil inför höstsäsongen. När Cratz bänkade Zavadil från start i debuten mot Gais utmanade han inte bara spelarna utan också styrelsen.

Själv menade Cratz i en intervju med TT att det var en spelarkupp som avsatte honom.

”Jag förstår ingenting. I går höll jag i träningen, i dag är jag arbetslös”.

Assisterande tränaren Thomas Andersson, nu Andersson Borstam och sportchef i krisande Kalmar FF, tog över. Trots en tidig utvisning räddade ett sent mål i sista omgången mot Boden nytt kontrakt den gången.

Både före och efter den dagen har det som bekant hänt mycket i Mjällby AIF. Nästan inte ett år, nästan inte en säsong utan sparkade tränare, kuppmakare, intriger, kontroverser, oenighet och ekonomiska problem. Det är som om Listerlandets stolthet inte får livsluft utan komplotter, sammansvärjningar och dålig personkemi.

Som betraktare har det varit intressant att följa och jag har hört några rövarhistorier, möjligen värda att skriva en framtida bok om. Jag kan bara konstatera att elitfotboll på många sätt kan vara ett smutsigt spel med höga ekonomiska insatser där gränser tänjs på ett i alla fall diskutabelt sätt.

Även om Mjällby AIF mirakulöst alltid rest sig så kan allt det som hänt omöjligen ha varit bra för förtroendekapitalet.

Magnus Emeus är vald att vända skutan åt rätt håll.

Emeus inledde sitt första ordförandeår med att redovisa ett ekonomiskt minus på fyra miljoner kronor. Ekonomin ska saneras i en tid där den lokala banken och dess styrelseordförande Thomas Anderson Borstam kanske är Mjällbys viktigaste spelare. 2017 ska ge ett överskott på minst en miljon kronor, bland annat tack vare en helt annan lönepolicy än tidigare och att gamla icke reglerade spelarkontrakt från allsvenskan och superettan inte längre finns likt lik i garderoben.

Det jag tidigt i våras kunde känna oro för var att Emeus skulle börja tulla på det planerade miljonöverskottet när Mjällby AIF gav sig in i budgivningen med FK Karlskrona om Asarumstrion Jesper Gustafson, Viktor Gustafson och Kalle Lindqvist. Och för den delen också när en rad namnkunniga nyförvärv plötsligt fick plats under lönetaket.

Emeus lugnar och försäkrar att det planerade miljonöverskottet ligger fast.

”Bilden av oss ska vara att vi är trovärdiga ekonomiskt.”

Lite tror jag dock att Mjällby AIF gick igång på och fick en nytändning av FK Karlskronas satsning. FK Karlskrona vann/snodde Asarumstrion, välj det som passar och vann Jesper Löfgren, som fanns på Mjällbyradarn.

Många har förvånats och förundrats av FK Karlskronas satsning. Jag vet att det har funnits en irritation över att det Mjällby jagade, det högg också FKK på och lika stor var förvåningen över de ekonomiska muskler FK Karlskrona plötsligt visade. Min egen reflektion där är att man kanske har anledning att oroa sig för sårbarheten, men jag tror heller inte att man ska underskatta betydelsen av Daniel Jonsson i helhetspaketet FK Karlskrona erbjöd. Heder till FK Karlskrona att man sätter spelarna i jobb. Och man ska definitivt inte underskatta betydelsen av Anders Torstenssons tränarnamn när en spelare väljer klubb.

Där Mjällby AIF varit i skottgluggen de senaste säsongerna, där har FK Karlskrona fått bygga i lugn och ro sedan krutröken lagt sig efter sammanslagningen mellan Karlskrona AIF och Lyckeby GoIF 2012. Jag är fortfarande förundrad över att Bo Lindström, Thomas Nilsson, Mikael Lagman, Anders Johansson, Per Thorngren och ytterligare några lyckades hålla den planerade sammanslagningen utan en enda läcka.

Sportsligt sett har det varit lyckat, men sedan finns det något som stavas tradition och kultur och jag är övertygad om att Bo Lindströms edsvurna än i dag inte ses på med blida ögon i alla kretsar på Lyckåvallen.

Det jag själv kan känna positivt med sammanslagningen är att bilden av FK Karlskrona är en annan än den av Karlskrona AIF. Även om jag får berättat för mig hur det kan bedrivas talangjakt i östra Blekinge så har FK Karlskrona mer blivit östra Blekinges lag, mer än vad Karlskrona AIF någonsin var. Mot Karlskrona AIF fanns det någon slags oresonlig hatkärlek, svår att sätta ord på. Känslan var att delar av publiken på Västra Mark nästan satt och hoppades att Kaif skulle förlora.

I en sådan miljö är det inte lätt att bygga ambitioner och visioner.

Och med det sagt så har jag ingenting emot att FK Karlskrona vinner det första riktiga Blekingederbyt på 13 år och att Karlskrona får sin revansch på Listerlandets stolthet.

Långsiktigt tror jag dock det bästa för Blekingefotbollen är om Mjällby här och nu börjar sin ökenvandring tillbaka mot eliten därför att i Mjällby finns traditionen, historien, kulturen, engagemanget och inte minst det jag tror är långsiktigt avgörande – upptagningsområdet och en helt annan nivå på fotbollen i närområdet.