Connie Nilsson: ”Med Schefvert kunde det sluta hur som helst”

Blekingesport ,
Ulf Schefvert, en stor tränarprofil drar vidare och ska nu träna Kristianstad HK:s damer i högsta serien.
Foto:

Jag vet inte vad det är med tränare, men en del känner man lite extra starkt för.

I mitt fall har det visat sig att jag har en extra böjelse för dem inom skrået som har fått sparken.

Artikeln publicerades 12 april 2017.

Jag tänker på en del av dem och hur de gett ett förtroende utan att behöva be om att det som sägs, det sägs i förtroende.

Genom åren har jag skaffat mig några sådana favoriter. Jag tänker på Tomas Kempe, där vi till sist lyckades bryta barriären därför att Kempe från start hade fått sina ingångsvärden om min person och bildat sig en uppfattning efter det. Jag tänker på Pelle Hånberg och Lasse Jacobsson i Mjällby och jag tänker på Anders Torstensson även om han formellt inte fick sparken. I Torstenssons fall var det mer tre spelare som iscensatte ett myteri som gjorde att Torstensson underminerades i sin tränarroll.

Den jag dock främst tänker på är Ulf Schefvert. Jag vågar säga att jag inte har funnit hans överman under mina år i branschen. Schefvert må möjligen ha sina sidor, sidor som inte jag känner till i hans förhållande till styrelsefolk, ledare och spelare. Känslan är att han inte var älskad av alla spelare i HIF Karlskrona. Jag har ju själv sett och hört när han satt på hårtorken likt den ryske skräckcoachen Jevgenij Trefilov, han som i ett norskt tv-reportage 2008 avslöjades med att skrika ”din jävla get” till en spelare, ”jag borde ge dig en smäll” till en annan och något ännu värre till en tredje, skällt ut sina damlandslagsspelare.

Schefvert är inte ens en ”Trefilov light”, men han har kunskaper, meriter och ett sätt att vara när han sätter den sidan till som inger respekt. Därför hade det varit intressant att vara en fluga på väggen när Schefvert hade sina möten med HIF Karlskronas dåvarande sportchef Christer Sandström. Hur lade Sandström fram styrelsens order om att Karl-Johan Lång inte bara skulle flyttas upp i tränarstaben utan också vara den som hade sista ordet? Hur tog Schefvert emot beslutet och vad sa han?

Det var lite därför jag senast ringde Schefvert.

Det blev ett märkligt samtal. Det var det som var behållningen med att ringa Schefvert. Det kunde landa i något privat, glädje, politik eller samhällsfrågor eftersom Schefvert är engagerad i det som rör samhällsdebatten. Man visste aldrig vart det skulle ta vägen.

Det här tog inledningsvis en annan inriktning och blev ett i raden av underbara samtal som bara Ulf Schefvert kan bjuda upp till.

”Vet du var jag är på väg?”, frågade Schefvert.

Svårt att veta bara så där, men jag svarade att jag hörde att han satt i en bil på väg någonstans.

”Jag och min fru är på väg till Märsta.”

– Jaha?

”Vill du inte veta vad vi ska göra där?”

– Bara om du vill berätta.

Schefvert var pratsugen. Han och hans bror hade fått ett brev där det påstods att de båda bröderna hade en faster de aldrig vetat om. Nu hade fastern gått bort och bröderna var på väg till en bouppteckning.

Så långt in i samtalet hade Schefvert hunnit fram till Norrköping.

”Var ska jag svänga nu?”

– Frågar du mig eller din fru?

”Dig! Var ska jag svänga för att komma till Märsta?”

– Testa Stockholm och att ta hjälp av GPS:en.

”GPS-jävlen visar det, men jag vill ju inte köra genom Stockholm.”

Jag tipsade då att Schefvert skulle ta vägen via Strängnäs och Enköping, men hörde hur han svor och levde rövare i bilen när han möjligen praktiserade filkörning på schefvertskt vis.

Om Schefvert kom fram i tid vet jag inte, men samtidigt som han navigerade och pratade med sin fru om vart de skulle svänga så skulle vi försöka bena ut hur det gick till när han fick sparken.

Lite Ulf Schefvert i ett nötskal.

Lite som när man kunde ringa honom för att göra ett förhands inför en match utan att ha hundra koll på om det var träning eller inte. Kollegor kan vittna om samma upplevelse.

Schefvert svarade alltid direkt när han var nära telefonen.

Det visade sig ibland att han var mitt uppe i en träning, men det har aldrig bekymrat Ulf Schefvert.

”Äh, de klarar sig själva, vi kan prata en stund.”

Jag kan ju känna att det var att vara lite väl tillmötesgående. Vilken annan tränare hade gjort samma sak?

Jag hade också glädjen att på plats bevaka HIF Karlskronas träningsläger i Polen inför förra säsongen.

Det var på väg att hända något när vi skulle resa hem. Schefvert var irriterad på ett par spelare av ett visst skäl. Han var väldigt tydlig inför övriga spelare och ledare om hur han tyckte att det skulle ageras om i fall att.

Det kunde ha växt till något att berätta hem om. Jag skruvade lite på mig för kommer man nära ett lag under en så pass lång tid som jag gjorde, man bor på samma hotell, man äter vid samma frukostbord och man åker i samma buss till matcherna, då gäller det att ändå hålla på sina roller även om det kan vara svårt.

Som när Schefvert absolut tyckte att jag skulle följa med till Sopot och den avslutande lagfesten efter lägret.

Jag förklarade att där går gränsen. Det var spelarnas avslutning på ett läger och då skulle de inte behöva ha en murvel som satt och räknade och bokförde varje eventuell öl de drack.

Jag antar också att det var just den avslutande lagfesten som höll på att växa till något vid avresan hem. Nu löste det sig till slut och jag pratade med Schefvert om just det där dilemmat man som journalist kan utsättas för.

Schefvert svarade kort:

”Klart som fan att du skulle ha skrivit. Jag hade blivit besviken på dig annars.”

Nu drar Schefvert vidare. Kollegorna på Kristianstadsbladet är att gratulera.

Jag kommer att känna stor saknad.