Kärnfamilj och pengar är viktigt för att lyckas

Blekingesport ,
Kärnfamiljen är viktig för den som vill lyckas i idrott. Den som inte har en idrottsintresserad familj, den som inte har välbärgade föräldrar och den som inte har tagit vägen via ett idrottsgymnasium har svårare att lyckas.
Foto:

Det krävs mycket för att lyckas i elitidrott.

Familjen visar sig spela en viktig roll.

Artikeln publicerades 29 mars 2017.

Och därmed är vi inne på att alla egentligen inte får en ärlig chans att lyckas nå sin dröm.

Två år har gått sedan Riksidrottsförbundet gav forskare vid Linnéuniversitetet i Växjö i uppdrag att se vilka vägar svenska landslagsidrottare tagit för att nå hela vägen. I slutet av 2015 kom deras rapport ”Vägarna till landslaget – om svenska elitidrottares idrottsval och specialisering”.

330 aktiva landslagsutövare i 39 olika idrotter ingår studien där svarsfrekvensen var imponerande 93 procent.

Jag har läst rapporten och skulle väl kunna säga att den ger en ganska krass bild av det samhälle vi i dag lever i, där pengar och kärnfamilj betyder mycket. Barn och ungdomar som inte har ekonomisk stöttning eller en familj med resurser och möjligheter att fullt ut backa upp är inte chanslösa att nå sin dröm, men oddsen är betydligt sämre.

Segregation och klassfrågor inom idrotten är laddade ord, men rapporten säger att den som inte har en idrottsintresserad familj, den som inte har välbärgade föräldrar och den som inte har tagit vägen via ett idrottsgymnasium har svårare att lyckas.

”Har du inte rätt föräldrar så är det jättesvårt att lyckas i elitidrott. Det krävs mycket stöd, både ekonomiskt, men också att familjen har tid att anpassa sig, semestrar och fritid till exempel”, säger Per Göran Fahlström, lektor vid Linnéuniversitetet, i en Svt-intervju.

Ishockey har under lång tid pekats ut som en så kallad överklassport och passar väl in i beskrivningen där det krävs både en idrottsintresserad familj och en tillräckligt tjock plånbok.

Forsknings- och utvärderingsprojektet ”Ung Livsstil” har visat siffror på att det är åtta gånger fler pojkar från välbärgade familjer än från ekonomiskt svagare som spelar ishockey. Dessutom är det en klar övertalighet av svenskfödda i en sport där det i exemplet i en tioårsgrupp kan kosta 10 000 kronor och uppåt med träningsavgifter, cuper och skridskor. För en 13–14-åring kan kostnaderna dubbleras.

Som i fallet med ishockey, tror jag det mycket handlar om att ha föräldrar med inte bara ekonomiska förutsättningar utan också föräldrar med flexibla arbetstider och med tillgång till två bilar för att hålla logistiken i gång

Alla föräldrar har inte de här möjligheterna, oavsett vilken idrott det handlar om, men om man nu kan tala om att göra uppoffringar så tycker jag att man aldrig kan göra nog med ”uppoffringar” för sina barn. Tvärt om, så länge det finns intresse för fysisk aktivitet och idrott i alla dess former är det en skyldighet att ställa upp efter bästa förmåga.

Ishockeyn har insett den ekonomiska problematiken och satsade bara under 2015 två miljoner kronor på utrustning och låneutrustningar som klubbarna kan ansöka om och låna ut till barn i behov.

Per Göran Fahlström och hans kollegor har försökt ta ett samlat grepp om hur vägarna till elit och landslag kan se ut, och hur vägen upplevs av svenska elitidrottare, från ungdomsåren, till nationell och internationell elitnivå.

En kort sammanfattning:

Landslagsutövarna kommer från så kallade ”idrottsfamiljer” där föräldrarna har egna idrottsmeriter, erfarenheter och kunskaper och ofta själva har varit tävlingsaktiva i samma idrott där barnen nått hela vägen. Själv tänker jag osökt på orientering. Det finns hur många exempel som helst där, både lokalt och nationellt.

Vidare, föräldrarna har ekonomiska möjligheter, akademisk utbildning och att deras barn har gått idrottsprofilerad gymnasieutbildning. Landslagsutövarna har provat på flera idrotter under resans gång och den första idrottskontakten kom i sjuårsåldern.

För mig är det lite överraskande att de flesta under uppväxtåren sysslade med minst två idrotter förutom huvudidrotten och att specialiseringen kom så pass sent som i 15-årsåldern.

Svaren är ju sådana, men jag ställer mig tveksam till ärligheten och uppriktigheten i de svaren och har själv svårt att direkt hitta något bra exempel i Blekinge som skulle kunna passa in på den beskrivningen. Jag tror helt enkelt inte att idrotten är så tillåtande i dag att den möjligheten finns.

Jag tycker det finns en rad frågor som är viktiga att ta upp i debatten och som utredarna också pekar på:

Vad kan idrotten rent konkret göra för att stötta ungdomar som vill utveckla sin talang och som inte har resursstarka föräldrar i ryggen? Eller för den delen de ungdomar som inte ens har idrottsintresserade föräldrar?

Och hur illa är det inte om, som det anges i rapporten, en viktig väg till elit och landslag är den via våra olika varianter av idrottsgymnasier och idrottsakademier? För mig låter det som ett jättemisslyckande om talanger ska ratas redan där på grund av godtyckliga bedömningar eller undermåliga betyg från grundskolan.

Jag har länge tyckt att idrottsgymnasier och akademier i dess avarter är cynism därför att ansvariga för besluten där aldrig behöver ta ansvar för helheten. ”Vägarna till landslaget” stärker mig i den övertygelsen.