Connie Nilsson: Viljan att utbilda sig för styrelseuppdrag finns inte

Blekingesport ,
Det finns en ovilja att utbilda sig för uppdrag kopplade till att sitta i föreningsstyrelser. I utredningen "Förtroendevalda i stormens öga – ordförandes syn på kompetens och lärande i idrottsföreningar” pekas det ut alternativa lösningar för att nå rätt kompetens.
Foto:

En av svensk idrotts utmaningar är att hitta ledamöter till framtida styrelseuppdrag.


En följdfråga på det: Hur stor är viljan till utbildning för att kunna klara sina styrelseuppdrag?


Inte stor, visar det sig.

Artikeln publicerades 10 maj 2017.

På något sätt lyckas valberedningarna, om det finns några, få till en styrelse i svenskt föreningsliv vid varje årsmöte, men ansträngningarna att hitta någon som vill sitta i en styrelse är en växande utmaning.


Jag träffade en föreningskämpe vid en Luciakonsert hemma i byns kyrka. Han har varit ordförande i sin förening sedan 1980. Han berättade att han, med ålderns rätt, hade för avsikt att lämna ordförandeposten vid årsmötet i februari. Han är en av alla dessa föreningskämpar som vigt sitt liv åt idrotten och den lilla lokala föreningens betydelse för bygden. 


När jag pratade med honom en månad efter årsmötet för att stämma av var det som jag misstänkte, den nya generationen i Ramdala IF var inte riktigt redo så Birger Wernersson lät sig väljas för en ny ettårsperiod.

Jag skulle vilja säga att det är ett under att vi fortfarande har det föreningsliv vi har. Idealisterna står kvar på barrikaderna. De vädjar om hjälp, de skriker sig hesa i ett skenande livspussel där människor i allt större utsträckning väljer individuellt anpassade alternativ, utan tvång eller krav.

Så ser det ut i många föreningar. Styrelsemedlemmar till tunga positioner är en akut bristvara och vem är den valberedning att övertyga någon om att ta en roll med en redan full kalender – utan att ett öre i ersättning?


Och vem vågar ta ett uppdrag med tanke på riskerna? Jag läste en artikel förra året i Värnamo Nyheter. Två styrelsemedlemmar, ordföranden och firmatecknaren, i konkursade Gislaveds SK dömdes av förvaltningsrätten som personligt betalningsansvariga för 385 000 kronor för uteblivna skatter och arbetsgivaravgifter till staten.

Ledarrekryteringen är en av svensk idrotts stora frågor.


Göteborgs Stad har uppmärksammat problematiken och samarbetar brett med bland annat SISU Idrottsutbildarna, fackförvaltningar, kommunala bolag, studieförbund och föreningar för att på bästa sätt stödja ideella föreningar med utbildningar inom ledarskap, debattkvällar och mentorsbidrag.

Det låter i mina ögon klockrent. 
Jag har läst Riksidrottsförbundets utredning från 2014, ”Förtroendevalda i stormens öga – ordförandes syn på kompetens och lärande i idrottsföreningar”. 971 ordförande i ett föreningsregister svarade på frågor om bland annat motiven till att verka ideellt som förtroendevalda, hur de ser på uppdraget, vad de behöver kunna och lära för att uppfylla och utveckla uppdraget, vilka drivkrafter som bidrar till den förtroendevaldes lärande och hur de ser på existerande kursutbud.

Om jag nu ska stanna lite vid viljan att utbilda sig så har bara fyra av tio gått någon form av SISU-utbildning kopplad till uppdraget. Det finns en ovilja till utbildning därför att tid och fritid inte räcker till eller att man inte delar föreställningen om föreningsutbildningars betydelse. Flera menar i kommentarer att erfarenhet från civilt jobb räcker långt. Mer än hälften svarade nej på frågan om de tänkte gå någon utbildning de närmaste två åren. Illavarslande siffror.

Hur ska exempelvis Blekinge Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna, jag vet att de gör stora ansträngningar, nå fram när uppförsbacken är så brant?

Det paradoxala är att idrottsföreningars styrelser gärna uppmuntrar varandra att gå utbildningar samtidigt som respondenterna i väldigt låg grad håller med om att det är lätt att få ledamöterna att gå på utbildningar.

Ola Segnestam Larssons rapport avslutas med ett tydligt budskap, sett till det empiriska resultatet, avd. oviljan till utbildning:


”Andra metoder måste till för att stärka styrelsernas möjlighet att uppfylla sina uppdrag än kompetensutveckling via föreningsutbildningar. En näst intill självklar, första rekommendation i detta sammanhang, blir då att rekrytera och uppmuntra fler att verka som förtroendevalda (…) att styrelserna kan stärkas snarare via rekrytering än kompetensutveckling.”

Hur det ska gå till? Segnestam Larsson igen:


– Fråga via personliga möten. Arbeta efter hypotesen att rekrytera rätt kompetens direkt.


– En framgångsrik väg att gå är att försöka behålla de förtroendevalda som redan är aktiva.

– Jobba med former och strukturer, typ minskad krav, friare former och organisationsförändringar.

Själv tror jag att de här faktorerna spelar roll, utbildad eller inte utbildad, för att ta en styrelseroll i föreningslivet:


– Livspusslet. Föreningar måste anpassa arbetsformer så att man inte tappar ideella krafter. Tänk kreativt och våga avlasta. Varje förening med framförhållning, en tydlig verksamhetsidé och som vågar stå för den har en föreningsmanual som klart och tydligt talar om vad som krävs och förväntas av respektive roll.


– Engagemang. Identifiera varje ledares hjärtefråga och låt han eller hon jobba med den. Utgå från individen.


– Grupptillhörighet. Den som känner sig otrygg, utanför, icke välkommen och exkluderad tappar motivation. Skapa struktur, arbetsklimat och samhörighet där individen trivs och där roller och strukturer är tydliga.

– Makt. En förening med tydlig makthierarki bränner och skrämmer bort den som vill känna delaktighet, engagemang och inflytande över beslut som tas.