Connie Nilsson: Vuxenvärlden svek den 15-åriga domartjejen

Blekingesport ,
Att vara domare är ofta att vara utsatt. Svenska Friends skriver i en analys av svenska ishockeydomares miljö att den framstår som extremt fientlig och kränkande i en jämförelse med en medarbetarenkät på ett genomsnittlig svensk arbetsplats.
Foto:

Svenska Ishockeyförbundet bad Stiftelsen Friends kartlägga domarnas arbetsmiljö.


Sammanfattningsvis är det en miljö där domare förväntas stå ut med och utsättas för nedsättande kommentarer, hånfulla skämt, hot om våld, negativt kroppsspråk och till viss del våld.

I en krönika på hockeydomare.se i december 2015 gav förre elitdomaren Björn Wettergren sin syn på den svenska domarkrisen under rubriken ”Varför skriker föräldrar på 14-åriga domare som dömer sin första match?”

Jag tänker inte recensera mig själv som ungdomsledare i fotboll. Jag kan väl bara konstatera, i eftertankens kranka blekhet, att saker och ting någon gång kunde ha gjorts bättre därför att idrott bygger på känslor och engagemang. Dock var jag aldrig på den nivån att jag, med facit i hand, har något att skämmas för. Det är väl bara den där obehagliga känslan, som jag tror att jag delat och delar med många ungdomsledare, att beteenden bättre kan hjälpa till med att skapa en trevligare atmosfär för alla på och runt planen. 
Och man kan ju undra vad det är i vuxenvärlden som triggar i gång de här känslorna när våra barn leker på våra idrottsarenor.

Ett omtalat exempel är en träningsturnering i fotboll i Göteborg våren 2016. Glåpord och invektiv från bland annat ledare i Gais, Örgryte och Lindsdals IF från Kalmar, enligt Göteborgsposten, fick en 15-åring tjejdomare som gjorde sina första matcher att gråtande lämna planen.

”Att en 15-årig tjej lämnar en turnering i tårar får vi i vuxenvärlden ta som ett jävligt stort misslyckande. Jag är fruktansvärt besviken och har ingen som helst förståelse för detta. Vi pratar om barnidrott och unga domare som kanske provar på det här för första gången”, säger Bert Andersson, ordförande i Göteborgs Fotbollförbund.

Enligt samma GP hade dessutom någon i publiken ropat ”jävla fitta” till 15-åringen.

Ibland förfasas jag över vuxenvärldens brist på respekt och vad det är för signaler som skickas ut. 
På läktarna kan vuxna bete sig som svin.


På isen slåss ungdomarnas förebilder. HV71:s Chris Abbott kastade handskarna och delade ut så många huvudslag mot en finsk motståndare i en CHL-match att han själv tvingades operera handen och blev borta i två månader.


Lagkaptenen, förebilden och kultbäraren borta i två månader på grund av att ishockeyn accepterar slagsmål som en del av showen, påhejade av oss i media, publiken, sin förening och sitt förbund med direkt utmanande straffsatser.


Nyligen torgförde Växjöspelaren Dennis Everberg åsikten att man skulle släppa fajtingen fri i SHL. Det värsta är att han inte är ensam om denna sin åsikt.

På fotbollsplanen filmar stjärnorna till sig fördelar.


Och så undrar vi var unga hämtar sina influenser.
 Kan någon förklara för mig varför vi aldrig ser ett beteende likt fotbolls- och ishockeyspelare hos handbollsspelare, rugbyspelare och amerikanska fotbollsspelare?


Man kan prata sig trött om att idrott skapar känslor, för det gör den ju, men jag kan ju då fråga mig om det verkligen är argument nog för att få bete sig hur som helst mot domare, som i fallet träningsturneringen i Göteborg.

Har vi råd att ha kvar den typen av ledare och föräldrar i närheten av våra ungdomsarenor?


Har vi råd att ha en värdegrund i svensk idrott som är så svår att leva upp till utan att det får konsekvenser?


Varför ska en domare, oavsett sport, behöva ta emot okvädningsord, när det är oacceptabelt i andra arbetsroller?

Björn Wettergren berättar om situationen i Stockholmsishockeyn. 700 domare fanns just då. Det räcker inte. Varje år måste minst hundra domare nyrekryteras eftersom lika många slutar varje år. En blick bakåt till säsongen 2009–2010 visar att bara 30 procent fortfarande är kvar inom domarskrået. 70 procent har alltså valt att sluta av olika orsaker på sex-sju säsonger.

Bristande tid, flytt, studier, jobb eller familjesituation är aspekter till varför domare väljer att sluta. 
Den övervägande delen slutar av helt andra orsaker. Enligt Wettergren har det till och med gått så långt att domare väljer att medvetet döma fel.


”Sluta låt spelare och ledare trycka ner er. Sluta döm fel med flit för att vinna acceptans av människor som bara respekterar er om ni inte respekterar ert uppdrag!”, utropar Wettergren.

Svenska Friends skriver i sin analys av svenska ishockeydomares miljö, från elit- till föreningsmiljö, att den framstår som extremt fientlig och kränkande i en jämförelse med en medarbetarenkät på ett genomsnittligt svenskt företag.


56 procent upplever att de vid enstaka tillfällen, vid flera tillfällen eller vid näsan varje tillfälle är oroliga för att utsättas för nedsättande kommentarer, hånfulla skämt, våld, hot om våld eller gester eller ignorering.


52 procent har känt sig otrygga någon gång under året under en match de dömt. 
Båda procentsatserna oacceptabla på vilken arbetsplats som helst, skriver Svenska Friends.

En domare säger:


”Om jag skulle bjuda med någon ungdom att följa med på en match och låta han/hon ta del av vad vi får höra och det bemötande vi får från spelare och ledare så har jag väldigt svårt att tro att de skulle börja döma. Respekten för vår roll är inte värd vatten.”