Jörgen Klinthage: Hallå, hallå, vem släckte ljuset?
Det var en sen lördag eftermiddag i december som jag tagit mig till biblioteket i den lilla staden för att fördjupa mig i gamla tidningslägg i källaren. Men jag hann bara vara där inne i en knapp kvart förrän belysningen plötsligt slocknade och det blev mörkt.
Jag förstod snart att jag var inlåst och jag kunde se framför mig hur de skulle hitta mig på måndag morgon förtorkad och utsvulten hängande över några gamla artiklar från lokaltidningen.
Jag funderade om det fanns någon väg ut, men den enda dörren ut var hopplöst låst. En mobil hade löst problemet, men den låg kvar i bilen.
Så fick jag syn på några högt satta källarfönster. Plötsligt kände jag hopp igen. Problemet var att de satt nästan tre meter upp. Jag fick tag i ett bord som jag sköt fram till väggen med källarfönstret och fann ytterligare ett bord som jag staplade ovanpå och slutligen en stol. Med en förhoppning att snart vara fri klättrade jag upp för detta svajiga torn av Pisa.
Fick upp fönstret och ålade mig ut. Ålade och ålade. Jag kanske mer tryckte mig ut genom det lilla fönstret. Jag svor över några extra kilo som gjorde allt onödigt svårare. Väl ute tappade jag balansen och körde huvudet i asfalten.
I samma stund fick jag i nära-jorden-placering syn på ett halvdussin människor utanför som bara stirrade. En inbrottstjuv? Nä knappast, i så fall på väg åt fel håll. Ingen sa något och ingen hjälpte mig upp, utan istället stod de som paralyserade.
Mitt i allt så tänkte jag att jag måste ju se om det var någon kvar inne på biblioteket eftersom fönstret inte borde vara öppet under helgen. Jag hann precis ta mig in innan de höll på att denna gång låsa mig ute(!).
– Fönstret är öppet till källaren. Jag fick klättra ut efter att blivit inlåst, sa jag.
– Aha, har han låst nu igen utan att kolla om nån var kvar? Vaktmästaren är lite tankspridd. Våra rutiner har helt enkelt brustit. Vi får be om ursäkt, sa bibliotekarien.
Men som sagt var det tur att man inte är tjockare.
