Familj

Hur ser tvådimensionell tid ut?

Familj ,
Foto:

I Emporia i Malmö marknadsförs en 7D-biograf, en obegriplig misshandel av den vetenskapliga diskursen. Men vad säger egentligen vetenskapsmännen om ytterligare dimensioner?

Artikeln publicerades 1 juli 2017.

Jag har en fråga jag skulle vilja ha svar på. Hur ser tvådimensionell tid ut?

Frågan slår mig under ett samtal om de tre rumsliga dimensionerna. Vi diskuterar ifall man bör tala om tiden som en fjärde dimension. Efter några sekunders tveksamhet bestämmer vi att det vore fel, eftersom ett fyrdimensionellt rum är något annat än det man avser när man talar om rumtiden.

En endimensionell kvadrat är ett streck. En tvådimensionell kvadrat är just en kvadrat. En tredimensionell kvadrat är en kub. En fyrdimensionell kvadrat kallas en tesserakt, och är i en matematisk konstruktion utan motsvarighet i den verklighet vi människor upplever.

Då uppstår den oundvikliga frågan: vilka egenskaper skulle tvådimensionell tid ha? En googling senare famlar vi oss fram i den fysiska filosofins mest abstrakta hörn.

Eftersom vi lever i ett tredimensionellt rum så kan vi lätt föreställa oss hur det vore att leva i ett endimensionellt dito. Men en varelse som lever i ett endimensionellt rum skulle nog inte ha lika lätt för att föreställa sig ett tredimensionellt.

Lika svårt visar det sig vara att föreställa sig tvådimensionell tid. Vad våra matematiker i princip enas kring är att sådan tid inte skulle gå att bestämma enligt en rät linje. Snarare skulle den bete sig som ett A4-papper: tiden kan när som helst befinna sig var som helst på pappersarket.

Vad det betyder rent konkret vet ingen. Antagligen skulle en varelse som lever i två tidsdimensioner inte ha ett koncept om dåtid och framtid. De skulle inte bara ha tid framför och bakom sig, utan också till höger och vänster.

Lika lätt som vi kan vända oss om i ett rum skulle hon kunna vända sig om i tiden. Kanske skulle hon ha flera medvetanden parallellt i olika tidsepoker som för henne utspelar sig samtidigt.

Det skulle kunna förklara varför universums minsta beståndsdelar i experiment efter experiment verkar röra sig fram och tillbaka längs vår tidsaxel: kanske uppfattar de en andra tidsdimension, där de suddar ut gränsen mellan olika skeenden.

Om någon av er har några teorier får ni gärna höra av er. Släng gärna iväg ett meddelande i dag, i morgon, eller i går. Vad spelar det för roll, om vi löser mysteriet med den tvådimensionella tiden?