Jerry Nilsson: Jerry Nilsson: ”Dansband , Dalsland och pålitliga bussar”
Där har ni två punkter som inte går att komma runt. När detta skrivs har jag drygt tre dygn kvar av den hyllade ledigheten. Dessa ska utnyttjas till max och jag väljer att bland annat göra det på Skaraslätten. Återigen är det travtävlingar och roliga människor som drar och jag kan bestämt dementera ryktet om att jag ska träffa en skivbolagsdirektör.
Det eviga sommarlöftet om att jag ska författa en dansbandstext har nämligen återigen gått i stöpet och därför är det ingen idé att slå en signal till Bert K. Det är kanske bättre att kontakta dansbandsprofessorn Deutgen i stället? Han finns ju dessutom på betydligt närmare håll och kanske har de rätta verktygen för att kickstarta min nya frilanskarriär. Rimmen har jag redan klara, nu är det bara en historia som behövs för att sy ihop texten som kommer att ta dansbanorna med storm nästa sommar. Simma, svimma, hinna och…. Jag funderar fortfarande på den fjärde beståndsdelen. Den behövs innan produktionen kan löpa vidare.
Innan den polletten trillar ned hinner jag även fundera kring samhällets utveckling. Det är väl ett lagom lappkast så här i slutet av juli? Anledningen till detta är att jag delvis har begagnat mig av andra fordon än bilen under semestern. Jag tänker då på bussar. Tågen är som bekant lika pålitliga som en pokerspelare under guldrushen och att sitta instängd i en vagn utan luftkonditionering medan det sätts nya rekord i signalfel är inget som jag önskar min värsta ovän – om jag hade haft någon.
Därför har det bland annat åkts buss mellan Dalsland och Värmland. En operation som förr må ha varit en smula krånglig, men som numer är betydligt smidigare. Några snabba tryck på appen i mobilen och vips var biljetten klar. Detta visade sig för övrigt vara en smula onödigt då chauffören förklarade att han hade ett brådskande ärende och lät oss kliva på bäst vi ville, men det är en annan historia. I stället fundera jag kring utvecklingen och hur jag skulle ha förklarat densamma för mina farföräldrar, om de fortfarande hade varit i livet, som hade inplastade månadskort med ett tillhörande foto och var vana att dra i snöret uppe i taket för att signalera avstigning. Den tegelstensliknande tidtabellen är också ett minne blott.
Därför måste jag erkänna att allt inte var bättre förr. Inte ens vädret…