Familj

Jerry Nilsson: ”Ett flygande autogiro och en fuktig doft”

Familj Artikeln publicerades
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Vad vore livet utan tillbakablickar? Jag skulle säga en smula torftigt.

Vi vet ju förhoppningsvis vad som hände förr och kan därför dra lärdom av det. Vad som kommer att hända i framtiden vet ju varken jag eller någon annan, oavsett om vi pratar minuter eller årtionden.

Jag vet inte ens vilken kuse som kommer att vinna den första avdelningen på V75 i morgon, men det är en helt annan historia. Och blir det verkligen alltid kryss i match 13 på Stryktipset? Det där är två framtidsfrågor av vikt.

Det är desto enklare att titta bakåt, om än en smula förvirrande. Häromdagen satt jag med näsan nedplöjd i ännu en deckare av Stieg Trenter. Det är något vist med en bok som verkligen luktar 1948 – året då den trycktes. Å andra sidan kanske ett år inte vill bli förknippad med fuktdoft? Äh, ni förstår var jag menar. Gamla böcker doftar på ett speciellt sätt. Alla som någon gång har snubblat in på ett antikvariat vet vad jag menar. Skulle ni bo för långt i från ett sådant etablissemang går det bra att titta förbi min källare. Där finns både böcker och fukt.

Trenters deckargåta innehöll bland annat ett autogiro. Inte ett sådant som får pengar att försvinna i slutet av varje månad utan ett flygande sådant. Ett autogiro var, eller snarare är, en flygfarkost som rymmer max en kvartett något sånär smidiga människor. Låt oss säga ett flygplan med propeller. Hade en yngling av i dag läst om ett autogiro som landade på ängen hade det säkerligen skapat fler frågetecken än utropstecken.

En ung läsare av i dag hade säkert också haft invändningar mot att en busspassagerare bjöd en annan på en cigarett. Det har för övrigt jag också och just i det fallet är jag mäkta glad över att utvecklingen har gått framåt. Att slå sig fram genom ett veritabelt rökmoln för att hitta en plats att slå sig ned på är en upplevelse som jag hoppas slippa. Fast ett minus med dagens bussar är att det inte finns en kul lina att rycka i när det är dags att kliva av. Minns ni de där tvättlineliknande grejerna som hängde i taket? Där gällde det att rycka i hopp om att chauffören skulle höra det och dessutom komma i håg att stanna när det var dags för nästa hållplats.

För övrigt heter det busshållplats och inte busshållsplats. Se där, då fick jag in en smula bildning även i den här spalten. Se nu till att läsa min lördagskommentar på sportsidorna i morgon och ni kommer att lära er än mer.