Familj

Jerry Nilsson: ”Möten jag minns och de som jag vill glömma”

Familj Artikeln publicerades
Foto: JESSICA GOW / TT

Möten är som en bal på slottet. De kan vara fullständigt underbara.

Eller så kan de vara av en annan sort. Till att börja med finns det en uppsjö av möten.

När farmor mötte en vid busshållplatsen i Lyckeby och genast marscherade i väg mot Konsum för att inköpa en färsk glassbakelse, hon kallade bakverken så även om de inte innehöll minsta spår av glass – med facit i hand var det en smörcrème av något slag – och därefter traskade vidare mot lägenheten där farfar väntade tillsammans med en kortlek eller en eftermiddagsmatiné på SVT med antingen Nils Poppe eller Sickan Carlsson i högform.

Det var ett möte av det bra slaget.

Jag gillar sådana allra bäst.

Likaså kan möten som på förhand känns aningen sega, ungefär som den där banankolan som fastnade i varenda möjlig tand som liten, överraska och i stället bjuda på energi lagom till att de är slut.

Missförstå mig rätt, jag blir inte pigg av att de tar slut utan lyfter i stället av det som kommer fram under själva mötet.

”Bo A Orm i gamla Lilla Sportspegeln funkar. I övrigt är det reptilfritt om jag får bestämma.”

Undrar förresten om det utgår någon form av Stim-pengar för ordet möte? I sådana fall hade jag gjort mig en hacka så här långt in i texten. Jag hittar nämligen ingen bra synonym som känns lika klockren som Hanna Öberg på skidskyttevallen oavsett om det handlar om VM eller OS.

Det finns även andra varianter, till möten alltså, som inte är lika muntra. Alla som någon gång har varit nära att sätta foten på en slingrande sak, jag struntar högaktningsfullt i om den är svart eller har ett sicksackliknande mönster, vet att en sådan träff inte är att föredra framför ett glassbakelsemöte en varm eftermiddag med solen i ryggen.

Behöver jag tillägga att ormar inte tillhör mina favoritdjur? Det kan ha att göra med att jag satte krattan i ett dylikt odjur, självfallet inte med mening, som liten knatte och fick en chock som var värre för mig än den Lasse Granqvist fick när Tre Kronor vände mot de finska lejonen i VM-kvartsfinalen 2003 när 1–5 vändes till 6–5.

Då förstår ni graden på chock.

Bo A Orm i gamla Lilla Sportspegeln funkar. I övrigt är det reptilfritt om jag får bestämma.

På tal om möten, jag undrar vad jag möts av när jag kommer hem efter arbetspasset? Jag sätter en peng på att svaret är en ostädad lägenhet.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Sydöstran och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.