Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Jerry Nilsson: Jerry Nilsson: ”Tränaren i kiosken och radskrivande”

Ibland kör man fast. Inspirationen tryter.
I dag är en sådan dag.
Jerry NilssonSkicka e-post
Publicerad 22 november 2019
Jerry Nilsson
Detta är en personligt skriven text i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Före mobiltelefonen fick man skynda sig att jaga vaktmästaren på idrottsplatsen som i sin tur fick släpa tränaren till telefonkiosken för ett par raders matchreferat.
Före mobiltelefonen fick man skynda sig att jaga vaktmästaren på idrottsplatsen som i sin tur fick släpa tränaren till telefonkiosken för ett par raders matchreferat.Foto: Jonas Ekströmer / TT

Fast när ni läser detta har i dag bytts mot i går och bevisligen har jag fått ihop tillräckligt med rader för att nattchefen ska finna det försvarbart att redigera in dessa på fredagens familjesida i husorganet.

Med detta i åtanke måste jag skriva vidare och se till att den trogna läsekretsen i varje fall får något att sätta tänderna i.

Annons

Just nu är jag rädd för att det kan bli farligt nära ”Mäster Skräddare”; den svenska folksagan om mannen som går till skräddaren med en bit tyg i hopp om att få en kostym uppsydd.

Det stöter till komplikationer och det blir nog bara ett par byxor, fast veckan senare är de förvandlade till en väst, en tumme och till slut... Japp, ingenting.

Nu har jag ändå hunnit med 800 tecken och har därmed bara 1 600 kvar innan uppdraget är utfört.

”Fenomenet med en bärbar telefon var nämligen inte lika etablerat som det är i dag. Färre människor gick in i lyktstolpar, över kajkanter eller rakt ut i trafiken då.”

När jag började på tidningen, som en osnuten 14-åring som kämpade med tabellerna på söndagskvällarna, räknade man i rader. ”Gör tio rader om det” sa sportchefen efter att jag hade bevisat mig under tillräckligt många söndagspass och fick förtroendet att börja skriva notiser.

Det var på den tiden man telefonerade kiosken på idrottsplatsen och bad den som svarade att den per omgående skulle springa och hämta tränaren innan denne hann in i duschen eller, hemska tanke, hade kört därifrån i riktning mot hemmet. Då skulle det nämligen ta en bra stund innan vi fick tag i vederbörande och därmed få veta hur matchen hade förflutit.

Fenomenet med en bärbar telefon var nämligen inte lika etablerat som det är i dag. Färre människor gick in i lyktstolpar, över kajkanter eller rakt ut i trafiken då.

Frågan är vad de gjorde i stället? Kanske något vettigare i stället för att få neonfärgade frukter att hamna i rätt ordning eller lägga ut bilder på sig själva när de har fastnat framför spegeln på gymmet och glömt att de egentligen är där för att träna?

Eller hade vi andra, lika meningslösa, vanor även då? Jag kan ärligt talat inte minnas.

Det kan förresten kvitta. Mina tankar, som ibland vandrar längre än vad Franciskus av Assisi gjorde för 800 år sedan, har redan fyllt spalten och det är dags att sätta punkt.

Punkt.

Annons
Annons
Annons
Annons