Familj

Joel Petersson: ”Att läsa är som en bergochdalbana”

Familj Artikeln publicerades
Bästa och sämsta boken på bra länge tycker kåsören.
Foto: Joel Petersson
Bästa och sämsta boken på bra länge tycker kåsören.

Att läsa böcker är ömsom franska viner och ömsom dyigt vatten. På senare tid har jag haft både min bästa och min sämsta läsupplevelse på bra länge.

De senaste månaderna har jag tragglat mig igenom en riktigt usel deckare. Det har varit en allt annat än angenäm kamp. Språket har varit stolpigt och träigt, och karaktärerna livlösa och blodfattiga (och då pratar jag inte bara om de som stryker med på resan från pärm till pärm). En deckare vars story dessutom är förutsägbar och lika tunn som pappret den är tryckt på ger inte någon större behållning.

Utan att helt hänga ut någon kan jag säga att boken har några år på nacken och är skriven av en etablerad manlig svensk deckarförfattare vars romanfigur är antikhandlare med ett efternamn som rimmar på Broman. Så givmild med ledtrådarna kan jag ändå vara.

”En bok fylld med intensiv spänning … mycket läsvärd”, citeras Nya Wermlands-Tidningen på omslaget. ”En bok fylld med klichéer … inte ett dugg läsvärd”, säger jag.

Varför har jag då genomlidit den här boken överhuvudtaget kan man ju fråga sig. Jo för att jag själv tycker att jag kan vara nog så kritisk mot böcker som inte direkt faller mig i smaken och därför ville ge den en ärlig chans ända fram till det bittra slutet. Så fort jag var färdig hamnade den dock i papperskorgen.

"Svältfödd på en bra berättelse kastade jag mig därför över nästa roman i bokhögen."

 

Jag läser mycket i perioder och när jag väl är inne i ett flow konsumerar jag främst deckare och spänningsromaner. Svältfödd på en bra berättelse kastade jag mig därför över nästa roman i bokhögen.

”Fyra dagar i Kabul” är statsvetaren och kriminalkommissarien Anna Tells debutroman. Hon gräver där hon står och berättar en fiktiv historia där den erfarna förhandlaren Amanda Lund, som jobbar för Rikskrim i Afghanistan, är huvudperson.

Det visade sig vara en bok med en – bokstavligt talat – pangstart och den var svår att lägga ifrån sig. Berättelsen är en sådan som riskerar att sabba nattsömnen och fördärva dygnsrytmen. Tell lyckas med allt det som hennes mer erfarna författarkollega misslyckas med. Boken känns ganska trovärdig, dialogen är bra och inte minst är det en spännande historia.

Det finns bara ett minus med boken och det är att den tog slut alldeles för fort. Snacka om lyxproblem.

Och det är väl det som är skönheten med att läsa – att man ibland hittar de där pärlorna som fångar en och hotar med sömnlöshet, oavsett om det handlar om välrekommenderade Nobelpristagare eller spänningsromaner som man plockar upp på Pressbyrån. Det är det viktigaste.