Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Joel Petersson: Joel Petersson: ”Hundan vad lite man kan ibland”

En av de största förmånerna med att jobba som journalist är nog att få träffa så mycket kunniga och insatta människor, som ofta gladeligen delar med sig av det de kan. På så vis får man möjligheten att fylla i de vita fläckarna på sin egen kunskapskarta.
Joel PeterssonSkicka e-post
Publicerad 17 januari 2018
Detta är en personligt skriven text i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För den som inte är hundmänniska kan det nästan vara svårt att skilja på en tax och en schäfer.
För den som inte är hundmänniska kan det nästan vara svårt att skilja på en tax och en schäfer.Foto: Mikael Andersson/TT

I förra veckan var jag och Sydöstrans fotograf ute på ett reportage där vi träffade fem hundekipage som kvalificerat sig till en prestigefull agilitytävling senare i vår. Vi var inställda på att intervjua och fota en tjej och hennes fyrfota ögonsten, men möttes istället av fem kvinnor och sex hundar som alla var lika taggade och ivriga att få dela med sig av sin delvis stängda värld.

Inledningsvis var det ett mindre kaos med koppel och kameraväskor överallt, och folk och hundar som skulle hälsa på alla kors och tvärs. Men när vi sedan fick ordning på vår lilla splittrade flock kunde vi glänta på dörren till den okända parallellvärld som bebos av människans bästa vän.

Annons

För likt en dalmatiner så är de där fläckarna som vi nämnde tidigare mångtaliga och påtagliga, oavsett om de är vita eller svarta.

”Jag kan inte skilja en ‘motsträvig newzeeland kiwi terrier’ från en ‘germansk obersturmbannführer pilsner-schnauzer’ eller allt vad de nu kan tänkas heta.”

Jag är definitivt ingen hundmänniska och kan följaktligen ingenting om hundar, eller i alla fall väldigt lite. Är det ingen tax och inte heller någon schäfer så vet jag med stor säkerhet inte vad det är för ras på ditt hjärtas älskling förrän du berättar det för mig. Jag kan inte skilja en ”motsträvig newzeeland kiwi terrier” från en ”germansk obersturmbannführer pilsner-schnauzer” eller allt vad de nu kan tänkas heta.

På min tidigare arbetsplats hade jag en skämtteckning av Hans Lindström där han tecknat Sveriges, enligt honom, vanligaste hundraser. Hans hundgård rymde allt från ”strävhårig fax” och ”soft-coated eaten terrier” till ”sänkt bernhardshund” och ”preussisk spaniel – så kallad ”fokker spaniel”. Ordvitsarna fungerar bäst med kompletterande teckningar, men en sådan översiktsbild hade varit bra att ha ibland för att hitta fram i hunddjungeln.

Då är det skönt med personer som inte sätter sig på vare sig höga hästar eller hundar utan istället berättar öppet om sin hobby och glatt svarar på alla dumma frågor som en representant för lokalpressen kan tänkas ha. För vi gillar ju också att gräva när vi har fått tag i ett rejält köttben.

På tal om ordvitsar; Vilken hund är på modet just nu? Svar: en trendsetter.

En till?

Har du hört talas om hunden som skällde så mycket att han fick skallskador? Förlåt, det skämtet är inte helt hund-ra...

Annons
Annons
Annons
Annons