Familj

Joel Petersson: ”Mönstringen följer ett bekant mönster”

Familj Artikeln publicerades
Foto: Johan Nilsson/TT

När Rekryteringsmyndigheten kallar till mönstring är det ingen bra idé att strunta i att dyka upp. Tidigare i våras kunde Sydöstran berätta om att försvaret fått problem med ungdomar som inte tar mönstringen på allvar och ignorerar sina kallelser.

För en tid sedan satt jag på ett kafé. Vid bordet bredvid mig satt fyra tjejer i gymnasieåldern som pratade högt och ljudligt om mönstringen och hur ”orättvist” det var att just de behövde fylla i ett webb-formulär till ett mönstringsunderlag. De verkade ha missat lektionen om att rättigheter och skyldigheter ofta kommer hand i hand.

Flera av dem sa på fullaste allvar att det inte var deras uppgift att gå ut i krig om det skulle behövas, utan att de skulle ”vara hemma, ta hand om barn, och så”. Underförstått var alltså värnplikt och mönstring inget som rörde dem, utan något som killarna fick ta hand om.

I ett enda andetag vreds tiden tillbaka 50 år, eller ännu mer för den delen. Och till ingen som helst nytta dessutom, eftersom behovet av antalet värnpliktiga i dag fortfarande är långt mindre än vad underlaget i respektive årskull är. Det ska alltså rätt mycket till för att du ska behöva dra på dig en uniform och trampa i ett par kängor om du absolut inte vill.

”På muckdagen kunde han promenera ut genom grindarna som en fri man, utan att behöva oroa sig om någon kommande repmånad.”

Så var det till och med på slutet av 90-talet, då en annan mönstrade. Det hindrade dock inte att det gick en och annan kreativ historia om hur man kunde göra för att slippa lumpen. Som den där om ”en kompis kompis kusin” som virat in sig i ett lakan, lagt sig på golvet hos mönstringsförrättaren och sagt ”jag är en kåldolme, ät inte upp mig”. Då blev det frisedel direkt – och ett antal samtal med psykologen.

Annat var det på min fars tid, då slapp man inte ens undan om man hade en kronisk sjukdom. Till saken hör att min far som barn hade tuberkulos under en tid, vilket han var väldigt noga med att upplysa myndigheterna om vid sin mönstring.

Följaktligen slapp han militär tjänstgöring med senare krigsplacering. Det blev istället malajtjänst för hans del, med gräsklippning, krattande av kaserngården och springa ärenden åt officerarna – samt betydligt lösare rutiner, mer fritid och frihet under ansvar. På muckdagen kunde han promenera ut genom grindarna som en fri man, utan att behöva oroa sig om någon kommande repmånad.

Det är märkligt att min far, som under sitt liv varit en aktiv fotbollsspelare, jobbat inom industrin, cyklat Vätternrundan tio gånger och i stort sett varit frisk som en nötkärna fick lite känning av tbc:n just där på mönstringsdagen…