Familj

Joel Petersson: ”När nummer två har blivit prio ett”

Familj Artikeln publicerades
Det är inte bara morgonpigga vårblommor som tittar fram under snötäcket utan även godispapper, plastpåsar och vad hundägarna lämnat efter sig när de inte har orkat böja sig ned efter att deras kelgrisar gjort sina behov.
Foto: Pontus Lundahl
Det är inte bara morgonpigga vårblommor som tittar fram under snötäcket utan även godispapper, plastpåsar och vad hundägarna lämnat efter sig när de inte har orkat böja sig ned efter att deras kelgrisar gjort sina behov.

Knappt två dygn. Så länge fick snön ligga sist. Det är en av baksidorna med att bo kustnära, i klimatzon tre. Och tråkigt nog är det inte bara marken som blottas när snön försvinner.

Det som göms i snö kommer tyvärr också fram vid tö. Så kan problemet lättast sammanfattas. För det är inte bara snödroppar och andra morgonpigga vårblommor som tittar fram under snötäcket utan även godispapper, plastpåsar och vad hundägarna lämnat efter sig när de inte har orkat böja sig ned efter att deras kelgrisar har gjort sina behov.

Det borde finnas någon form av fysiskt test innan man får köpa hund. Kan man inte vika sig framåt som en fällkniv eller gå ned på ett knä så blir det inget hundköp helt enkelt. Men det är kanske inte i benen det sitter utan i knoppen. Möjligen i ryggen – för det är väl där latmasken biter sig fast.

För vi får väl ändå hoppas att det är lathet som det handlar om, och inte ren illvilja som ligger bakom att ett styck kladd- och stinkmina apteras med precision innan hundekipaget skyndar därifrån och sätter sig i säkerhet. Men ibland kan man ju undra…

Mer än en gång har det hänt att någon hundägare på promenad har lämnat en överraskning på trottoaren strax utanför bakdörren till redaktionen. Då kan man ju inte annat än fråga sig om det rör sig om en missnöjd läsare som ägnar sig åt lite konstruktiv kritik eller om det är någon som hellre föredrar förstatidningen i länet och prompt vill låta oss veta det.

Men hellre det än att få en ovälkommen gåva med posten, som vissa politiker har råkat ut för.

"Mer än en gång har det hänt att någon hundägare på promenad har lämnat en överraskning på trottoaren strax utanför bakdörren till redaktionen."

 

Grupptryck är ju också en faktor som man inte kan bortse ifrån. Jag har en kamrat som tidigare bodde på en gata där uppseendeväckande många verkade rasta sina hundar och låta resultatet ligga kvar. Om det var för att trottoaren var särskilt bred och inbjudande just där vet jag inte.

Tror man på det övernaturliga så skulle man kunna få för sig att platsen var dubbelt förbannad eftersom hundarna tycktes bli akut nödiga just där, samtidigt som alla påsar plötsligt tagit slut.

Men allt har kanske sin naturliga förklaring. Häromdagen såg jag ett gäng grabbar i 12-13-årsåldern som trängdes kring en sådan där behållare med hundpåsar som finns strategiskt utplacerade lite varstans. De plockade ivrigt åt sig av innehållet innan de sprang därifrån. Vad de skulle göra med fickorna fulla med påsar kan man fråga sig, men de kanske praoade på någon kennel som drabbats av plötslig mag- och tarmsjuka.

Nåja, nu ska vi inte älta det här något mer. Det är ju trots allt en skitsak.