Jörgen Klinthage: Konsten att säga förlåt?
Det räcker med att någon råkar snudda vid mig och snart kommer ett sorry. Lika så om någon råkar stå i vägen eller om någon kommer ut från toaletten och ser att man tvingats vänta.
Ibland undrar jag vad folk i London tänker om oss turister som besöker staden. Förmodligen ser de oss som ohyfsade barbarer när de själva är så artiga och kommunikativa. Engelsmän är världsmästare i att säga ursäkta.
Jag slutar aldrig över att fascineras hur många gånger om dagen man i detta land säger sorry till varandra. Ja, det finns massor av anledningar att säga sorry och jag gör det själv flera gånger om dagen när jag är där. Framför allt är det viktigt att titta på människan och söka ögonkontakt när man säger sorry.
Det är i för sig ganska trevligt och respektfullt, men samtidigt kan det emellanåt kännas lite neurotiskt.
Det är lätt att få en chock när man väl kommer hem till Sverige i igen.
Här kan folk köra på varandra med kundvagnarna så att det blöder och släppa dörrar i rakt i ansiktet utan att be om ursäkt. Varför har vi så svårt att säga förlåta?
Den brittiska antrpologen Kate Fox beskriver i boken ”Watching the English; The Hidden Rulses of English Behavior”, hur hon genomförde ett experiment av den brittiska sorry-reflexen.
Hon gick runt och ”råkade” knuffa till personer där det fanns mycket folk vid busshållplatser och shoppingcentrum. Även om det var helt klart hennes fel så sa fyra femtedelar sorry.
Därefter provade hon samma sak på fransmän, belgare, italienare, ryssar, libaneser, spanjorer, skandinavier, polacker och japaner. De flesta av dessa sa ”Var försiktig” eller Se upp”, medan andra var trevligare och räckte ut en hjälpande hand.
De som kom närmast den engelska sorry-reflexen var japanerna, men de var samtidigt väldigt duktiga på att hoppa åt sidan och var svårast att knuffa till.
