Lennart Nygren: Lennart Nygren: "Konstnären, Kapten och en ömsesidig vänskap"
Papegojan kallades Kapten och krävde integritet från start, då han bet av en blyertspenna och spottade ut ena änden mot husse, när burdörren först hölls stängd. Men så småningom klättrade han ut och gled via stödstången ner på golvet där han började spankulera omkring, och snart anammade frasen "Vart tog du vägen?", tittande under fåtöljen och hyllorna.
Han var väldigt gott sällskap åt min vän, och fågeln var netop mänsklig i sitt härmande av dem han bodde hos - han kunde snart möta husses hustru sjuksköterskan i hallen med hennes egna ord "I dag har jag fantamej slitit!", när hon sparkade skorna av sina trötta fötter.
”Vi torkade fågeln i en handduk och efter en halv kopp kaffe piggnade han till och marscherade kavat omkring som vanligt. ”
Gojan satt ibland på kompisens axel när de handlade i kvartersbutiken och kunde en gång uppfordrande kraxa ett "Hallå där?!" åt en av de törstiga bänkgubbarna som trånade över ölflaken. Gubben lommade skamset iväg utan öl.
Kompisen klippte Kaptens vingpennor litegrann då och då, och gojan var inte precis flyktbenägen, utan nöjde sig med en gardinstång eller - om somrarna utomhus - en stupränna eller buske.
Men kompisen tog med sig Kapten ut till havet en gång och Kapten satt först lugnt bligande upp mot måsar och andra flygfän, kraxande ett välkomnande "Hallå där".
Då responsen var svag så tog Kapten några vingtag och lyfte mot skyn, buren av vindar han inte alls hade koll på. Så fågeln seglade iväg utåt havet, varvid min kompis blev oroad och rusade ut i vågorna och fiskade upp Kapten efter dennes nödlandning.
Vi torkade fågeln i en handduk och efter en halv kopp kaffe piggnade han till och marscherade kavat omkring som vanligt. När kompisen återkom till den händelsen, sa han alltid:
- Alltså, jag ger mig fan på att han simmade fjärilsim därute!
Nå, med tilltagande åldrar går det lugnare till. Kompisen har nämligen insett att Kapten kan bli uppåt 85 år, och då lär han överleva en 56-årig husse med råge. Och kompisen hade i en allvarsstund förtroendefullt pratat med mig om ett slags pension för Kapten plus inhysning hos vänligt folk.
Just då stannade gojan till vid den franska balkongen och sa sådär planlöst som oftast, ut mot gatan:
- Vart tog du vägen?
Kompisen tittade lite småsentimentalt på mig och sa sen riktad mot Kapten:
- Jag är här. Än så länge, min vän...
