Familj

Maria Steen: ”Övning ger färdighet även på tallriken”

Familj Artikeln publicerades
Foto: Janerik Henriksson/TT

Sill, tomatsoppa och ostron. Tre saker som inte alls gick för sig förr. Och två av dem går bort fortfarande.

Tomatsoppa, hur vällagad den är, för smaken till plåtburk. Det är möjligt att jag i en hypnos skulle kunna återkalla minnet av en gräslig tomatsoppa, förmodligen kokt på tomater i konserv. Men jag minns inte. Förträngning, kallas det.

Jag har fått smaka tomatsoppa på färska fina, men det hjälps inte.

Färska tomater däremot – jajamän. Men misshandlade – det går inte.

Inte hypnos heller, för den delen.

Inlagd sill kunde vi få i skolan och det var ingen höjdare. Kvalen var två:

1 Hur skulle jag få mattanten att låta mig slippa?

2 Hur skulle jag bli mätt?

”Vi som var mindre begåvade tittade på varandra och undrade varför man inte fick skala potatisen om det blev krig.”

Jag satt och kväljdes, men mitt emot mig satt en tapper kamrat som sa att jag i alla fall skulle äta potatisen. Med skalet på. Och nu snackar vi vinterpotatis med skal som man skulle ha kunnat gjort läderportföljer av.

Om det blir krig, sa hon, så måste man äta potatisskalen också. Hon menade att i händelse av ofärd så får man inte vara knusslig. Allt måste tas till vara.

Vi som var mindre begåvade tittade på varandra och undrade varför man inte fick skala potatisen om det blev krig.

Sill har med åren trots allt blivit en höjdare. Årets första sillmiddag med egen potatis, den sista också för den delen, har nyss avnjutits. Potatissorten var liksom många gånger förr ”Bortglömd ICA Stormarknad”.

Jag hittade fyra knölar som kommit lite avsides i köket hemma och börjat få groddar. Bara att trycka ner nånstans ute. Det blev ett stort kok i år på Sveriges minsta potatisland. Så goda!

Jag får i alla fall gratulera mig själv i år, för jag brukar inte ha så mycket tålamod med potatisen. Jag synar varje dag och väntar på blommorna. Men så läser jag att alla sorter inte blommar, och bestämmer mig för att det är precis en sådan sort jag har, drar upp den och jag får be rottrådarna om ursäkt…

Men nu blommade den så fint så det hade inte varit mitt fel om det bara hängt några flörtkulor längst ner.

Till ostron har jag en bit kvar. Jag har bara testat en enda gång och jag var så uppjagad redan innan jag fick ostronet i munnen, så jag svalde hela härligheten direkt hel tillsammans med ett halvt glas vitt vin.

Jag vill minnas att det i alla fall var ett väldigt gott vin.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Sydöstran och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.