Familj

Maria Steen: ”Visst har maten växt på tallriken”

Familj Artikeln publicerades

Jag tror att förra helgen så mötte jag mitt livs största wienerschnitzel. Tänk bara, så mycket mer man har att uppleva även efter 50. Efter 60 också om man ska vara petig.

”Det ligger så mycket på tallriken att jag börjar få dåligt samvete för att jag lämnar, redan innan jag börjat äta.”

Den traumatiska händelsen utspelade sig i Göteborg på en österrikisk krog. Att ölen kom in i ett stort stop var inte så överraskande, men när maten landade på bordet fanns det knappt plats för besticken.

Hela tallriken täcktes av en enorm panerad kalvschnitzel. Den var så stor så man kunde ana att den här kalven borde ha varit åtminstone i målbrottet, på väg mot högstadiet.

Till denna schnitzel serverades pommes och en sås som hörde hemma någonstans mitt emellan aioli och vanlig majo. Men det tog en stund innan man hittade den.

Jag:

”Fin pommes! Vad tycker du?”

Bordsgrannen:

”Ingen aning. Jag har inte hittat den än.”

Är det bara jag som tycker att portionerna på restaurang över huvud taget har blivit större med åren? Undantaget en finkrog i Värmland där man fick betala en halv förmögenhet för två tunna skivor konstfärdigt tillagade fläskfilébitar, serverade med två korslagda ärtor. Ungefär.

Annars ligger det så mycket på tallriken att jag börjar få dåligt samvete för att jag lämnar, redan innan jag börjat äta.

Pizza ska vi inte tala om. Varför lägga ett helt dasslock på tallriken? Och på ett ställe i Trollhättan fick man be om en extra tallrik, om man inte kunde tänka sig att äta fish ’n chips med fingrarna.

Jag läste om krogar någonstans i USA där krögarna kommit överens om att halvera portionerna - men om någon vill ha mer så är det bara att säga till.

Låter som en lysande lösning.

Idealet kanske vore något som ett obligatoriskt jul/smörgåsbord? Eller buffé som det heter när högtiderna är längre bort i almanackan. Då kan man ta så mycket som man tycker är lagom. Det är en svår konst i sig men de flesta av oss har ju tränat på julbordet sedan vi var små. I generna fins intrummat att sillen är först, resten i mitten och det småvarma sist.

Det är en ordning jag kan, men däremot är jag usel när det gäller kaffebröd. Kanske beroende på att jag sällan äter sånt. Men är det den mjuka kakan först… eller är det de torra…? Som sagt, man har fortfarande något att lära.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Sydöstran och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.