Mattias Nilsson: Mattias Nilsson: ”När man juckar mot metallen”
Både jag och rocken trivs med varandra och då bärandet av den skänker mig en svag (närmast obefintlig) air av statist i någon av Gudfadern-filmerna, låter jag den hänga med.
Problemet med rocken, förutom de nyss nämnda, är att det för tillfället är hål i samtliga fickor förutom höger innerficka i brösthöjd. Tursamt för mig, eftersom jag har för vana att förvara min mobiltelefon och alla de kort som både ger mig en identitet och betalningsförmåga just på detta ställe.
I motsvarande bröstficka på vänster sida finns det bara ett så obetydligt hål att jag med lätthet kan förvara en annan mobiltelefon där utan att den riskerar att ramla ut.
Problemet kommer nu och stavas: nyckelknippa.
För trots att vi lever i den allra mest digitala av alla tider tvingas vi då och då använda oss av hederliga nycklar av metall och eftersom jag är fenomenal på att slarva bort dessa nyckelknippor har jag på tok för många nycklar i samma knippa enbart för att skapa en tyngd i fickan så att nycklarna liksom kan ge sig tillkänna.
Inte bara nycklar trängs där. I knippan hänger allt från ölöppnare till en märklig svart sak av plast med räfflor på kanten. Denna ska - har man sagt mig - användas för att rugga upp en snowboard eller motsvarande. Jag vet inte varför jag har den eller varifrån den kommer. Personligen kan jag inte skilja en snowboard från en kaffebryggare.
Nu är det dock inte enbart en mobiltelefon och en gigantisk nyckelknippa som tvingas att bo i rockens nästan hela ficka. Sedan en tid tillbaka förvarar jag även mitt viktiga passerkort av plast som används för att komma in på redaktionen där.
Följden av detta blir att kortet som ju väger betydligt mindre än mobiltelefonen och nyckelknippan lätt faller till botten av fickan och så särdeles kul är det inte alltid att tidigt på morgonen stå och krumbukta sig för att gräva fram detta chipförsedda passerkort som man ska hålla mot en kortläsare för att komma in.
För enkelhetens skull nöjer jag mig därför med att gå riktigt nära dörren och liksom nästan gnida bröstkorgen mot kortläsaren.
För någon som betraktar det hela på avstånd ser det möjligen lite konstigt ut när en fullvuxen man försöker betäcka en metalldörr i ren desperation.
