Familj

Thomas Törnqvist: ”En evighetsmaskin grusade mina planer”

Familj
Foto:

Michael B Tretow – du är skyldig mig en dubbeldäckare!

Artikeln publicerades 2 oktober 2017.

”Den makalösa manicken”.

Året var 1986 när den låten blev något av en märklig landsplåga – den klamrade sig fast i tolv veckor på svensktoppen, även om jag själv valde att varje lördag hänga med programledaren Kaj Kindvall på Trackslistan.

Min första favoritröst på radio – jag skulle fylla 13 på hösten, samma år som Michael B Tretows blipp-bloppande antihit gick in under skinnet på mig och många andra.

Året innan 1985 hade min stora idol Mats Wilander vunnit Franska öppna mästerskapen i tennis för andra gången (slog Ivan den förskräcklige Lendl)… på tal om grus.

För det var ju den här evighetsmaskinen som plötsligt fick grus i maskineriet en vårdag -86. Min vana trogen satt jag på pojkrummet med min fräsiga dubbelkassettbandspelare, en Radionette, och spelade in – rec, paus, rec, paus – allt för att kunna välja ut mina favoritlåtar.

Tracks var typ den enda populärmusik-listan som man kunde höra på radion under 80-talet. Om man inte rattade in Radio Luxemburg vill säga. Kan det ha varit AM-bandet till och med? Mottagningen sprakade - och långt, långt bakom raspet kunde man höra nya, heta låtar från kontinenten.

Jag minns hur jag hade gnetat ihop till den där dubbeldäckaren. Kört ut morgontidningar, Göteborgs-Posten, ett halvt sommarlov för en spottstyver. Allt för att tjäna nånstans fem-sextusen kronor. I sex veckor, sex dagar i veckan steg jag upp klockan 03.15. Sömndrucken gick jag ut i garaget och tog morsans gamla DBS med en fastspänd träskrinda baktill.

Cyklade förbi tågstationen, sedan upp i höghuskvarteret Björkås i lilla Ytterby några mil norr om Göteborg. Det närmaste ”Bronx” vi kom under min uppväxt – vilket räckte för att jag skulle vara en rätt spak tonåring där ute, ”mitt i natten”.

Så var det ju den där jäkla låten…

Kassettbandet fastnade mitt i Tretows evighetsmaskin – bandspelartänderna högg i plastremsan, för att sedan aldrig släppa taget i en alltför tidig död. Rip – älskade dubbeldäckare…

Nämnde jag förresten racercykeln?

En knallröd Peugeot som vägde elva kilo. Det var skrytfaktor det – den slet jag också ihop till samma sommar.

Och den, Michael B Tretow, den kunde inte ens du snuva mig på!