Tragiskt men det finns hopp
 | | Foto: Mattias Mattisson |
Det är tragiskt.
Skott i natten, tre trasiga familjer och framför allt, en död pojke.
I går inleddes det rättsliga efterspelet gällande dödskjutningen av Simon Söderberg. Intresset var näst intill makabert. Jag var själv delaktig. Jag ville veta vad som hände den där natten i oktober. Det ville många med mig.
Klockan tio igår samlades rätten som ska döma den 50-åriga man som sköt 15-åriga Simon Söderberg till döds och skadade hans kamrat svårt. En rätt som har ett stort ansvar och som har ett svårt jobb framför sig. Fallet är komplicerat. 50-åringen var allvarligt sjuk när han sköt, enligt expertläkare, hans familj hade blivit trakasserad under en längre tid och när ”hotet” kom så nära som till hans eget hem, brast det.
Under sex dagar ska nu rätten försöka bringa klarhet i varför en 15-årig pojke miste livet den 6 oktober. De kommer att förhöra både unga och gamla, pappor och mammor, poliser och läkare. Hur gör man då för att inte få sympatier för någon? Kan man det, låta bli att tänka på hur man själv hade agerat? Svårt.
För skotten i Rödeby har framkallat starka reaktioner över hela landet. Många har sympatiserat med 50-åringen men även Simon Söderberg och hans kamrater har fått stöd för att de ”enbart har sysslat med pojkstreck”. Jag dömer inte någon. Det jag vet är bara att händelsen har skapat en otroligt stark känsla i mig själv: Jag ska göra allt vad jag kan för att mitt barn ska bli ett tryggt barn som förhoppningsvis har både en och två fritidsintressen som barnet utövar tillsammans med sina kamrater. Det tror jag ALLA föräldrar vill. Och någonstans vill jag tro att alla också gör så gott de kan efter sin egen förmåga för att allt ska bli bra i slutändan.
Många anser kanske att det är försent för många av ungdomarna i Rödeby. Det gör inte jag. Tänk vad mycket fint som finns i Rödeby egentligen. En väl fungerande fritidsgård, flera idrottsföreningar, pizzerior och ett konditori, en simhall på vintern och ett utebad på sommaren. Och vill det sig väl, att snön faller, har ju Rödeby något som långt ifrån alla byar har. En skidbacke där eldsjälar sliter som djur för att barnen i byn ska kunna åka skidor.
Dessutom finns det en crossklubb, där Simon Söderberg var aktiv, som har ett mycket gott rykte.
Vi måste se till att våra barn håller sig sysselsatta. Och det är vi föräldrar som ska pusha, ställa upp och vara intresserade av våra barns intresse. För även om händelsen i Hollstorp är mycket tragisk och har skapat aggressioner bland invånare i och utanför byn, tror jag att det är just det som alla föräldrar vill och faktiskt också kämpar för måndag till söndag. Timme efter timme. Minut för minut. Efter sin förmåga.
I går inleddes rättegången. Förhoppningsvis faller en dom inom kort. Och förhoppningsvis kan de inblandade gå vidare, var och en på sitt sätt.
Det är tragiskt. Men det finns hopp!
Emma Söderbom
Publicerad 2008-01-10 08:52. Senast uppdaterad 2008-01-25 07:49
  |
Första rättegångsdagen
