Jag vill förstå
Jag är antagligen föraktad i Rödeby, för jag är journalist. En sådan där som bara vill snoka och gottar sig åt andras olycka.
”Mord!” utbrister nyhetschefen i telefonen. Det är lördagen den 6 oktober 2007 och jag är ensam helgreporter.
Med frukosten i en påse sitter jag på nästa buss på väg till redaktionen. Mord, funderar jag, på en 15-årig pojke. När jag får veta omständigheterna stänger jag av. Bara journalisten finns kvar.
Hon som brinner för att allmänheten ska få veta vad som sker i samhället. Hon som vill uppmärksamma orättvisor, liksom positiva nyheter. Hon som vill redogöra för rätt och fel.
Men vad är rätt och vad är fel?
Fredagen den 9 november befinner jag mig i Fridlevstad kyrka. Det är begravning för Simon Söderberg, en vacker sådan. Jag känner mig glad över att få vara där. Över att få säga farväl till den pojke jag skrivit så många rader om.
Nej, då är inte bara journalisten där. Hela jag är närvarande.
I går satt jag i Blekinge tingsrätt. Timme efter timme, med en brännande varm dator i knät och en allt mer tilltagande träsmak.
50-åringen sitter två meter ifrån mig, 17-åringen på det dubbla avståndet. Jag studerar de båda.
En 50-årig man som förts in med handfängsel och som med skakande händer tar en klunk ur sin vattenflaska. En man som trakasserats och som dödat.
En 17-åring som ser ut som vilken tonåring som helst, men som saknar mjälte och lider av skottskador. En 17-åring som trakasserat och nästan dödats.
Intill mig nyser en gubbe. Antagligen en journalist, trots att han inte har någon liten klisterlapp på tröjan vilket jag har.
Jag gläds åt att det inte var jag som nös.
Jag gläds även åt att det inte är jag som glömt att stänga av ljudet på mobilen, att det inte är jag som blivit hotad samt åt att det inte är någon anhörig till mig som blivit skjuten.
En kvinna gråter ljudligt när Simon Söderbergs sista ord upprepas. ”Skjut inte igen!”
Tacksam över att min värsta stund under dagen är kommen är timmen då jag sitter i ett trångt litet rum intill rättssalen tillsammans med femton andra journalister. Vi lyssnar till rösten av kompisen till sonen i familjen då han förhörs som vittne. Det hela sker under stängda dörrar, på grund av vittnets förståndshandikapp, därför får vi inte närvara.
Istället trängs vi i det lilla rummet där några får sitta på golvet. Flera äldre herrar lämnar rummet på grund av värmen.
Jag står ut med huvudvärken och vätskebristen. För jag vill höra.
Inte för att jag är en sådan där som bara vill snoka och gottar sig åt andras olycka. Utan för att jag vill veta vad som faktiskt hände. Jag vill komma ytterligare ett steg närmre till att kanske förstå.
Förstå vad som är rätt och vad som är fel. Vem som förtjänar ett straff och vem som förtjänar frihet och sinnesro.
Jag vill förstå. Och jag vill hjälpa andra att förstå.
Därför är jag journalist.
Catharina Loosme
Publicerad 2008-01-12 10:53. Senast uppdaterad 2008-01-25 07:50
  |
Andra rättegångsdagen
