Insändare Sydöstran

Det är inget bondeproblem – det är ett samhällsproblem

Insändare Sydöstran Artikeln publicerades

Vi gör allt vi kan för att vara effektiva, rationella och följsamma mot konsumentens och samhällets önskningar.
Vi bygger och investerar i en takt som aldrig förr. Lantbrukets skuldsättning har de senaste åren ökat dramatiskt och det är lätt att tro att det byggs för att tjäna pengar över hövan.
Sanningen är snarare att vi kan inte backa, vi måste hoppas och tro att det vänder. Men vi vet inte när och tiden håller på att rinna ut för många av oss.
Inte minst för de som är unga och hungriga på att utmana framtiden och dessutom hårt skuldsatta.

Just nu är det vår mjölkproduktion som har sitt helvete. Vi har från alla håll uppmuntrats att tro och bygga för en framtid som behöver både oss och våra produkter.
Svensk mat, trygg och säker. För att inte tala om alla andra gröna tjänster från landsbygden.
För det kommer aldrig att växa vare sig timmer eller vetefält på Stureplan.

Vi lever under samma kriterier som de flesta andra företagare, men en sak skiljer oss. Vi har en ständig önskan från samhället att vara världsledande i vår omsorg om djur och miljö med mera, med mera .
Vi gillar detta och har tagit det till oss, men vi har också oroats av att vi med detta kommer att tappa i konkurrenskraft och få en dyrare matproduktion . Detta leder med automatik till dyrare livsmedel och det kan väl inte vara så svårt att förstå?
Svaret har kommit brutalt, för hälften av maten är importerad.

Ledande organ har med kraft deklarerat att världens matproduktion måste öka fram till 2050 med siffror runt 50-70 procent. Ingen kan ens tro att detta är fel, när vi ser befolkningsutvecklingen och stabila kurvor som entydigt pekar mot samma mål.
Vi vet också att till 2050, är det bara ett skutt i historien. Det är inte ens barnbarnens problem, det är i allra högsta grad våra barns, dina och mina!

När vi sitter framför TV:n tryggt monterade, så förvånas vi över franska, italienska och övriga europers kraftfulla protester när deras inhemska lantbruk hotas och deras vånda kablas uti medier över världen.
Vi tycker att det är konstigt och de förmodligen det omvända om oss.
Men varför oroas inte vi över tillgången till vår mat. Varför är vi så otroligt naiva att vi tror att det går att köpa allt vi pekar på i en framtid som blir allt snävare.

Förra året hade både Sverige och Norge smörbrist. För mig och mina kollegor var det föga förvånande.
Vi ser varje dag hur kollegor ger upp. Gårdar och stalldörrar stängs och från butikerna, så kommer varannan kasse mat från importen.
Vi tappar både fotfäste och förtroende från alla de unga som vill utbilda sig i en bransch och som allt oftare kallas för en oerhört viktig framtidsbransch?

Men vi har aldrig upplevt matbrist i samma omfattning som övriga Europa och det tror jag är en del av vårt "matarv". För mat kommer väl alltid att finnas, billigt och lättillgängligt under dygnets alla tjugofyra timmar?

Nu har Lantbrukets Riksförbund, LRF, satt upp ett mål om en ökning på 1 procent per år.
Att lyckas med detta är en gigantisk uppgift och kommer att kräva mycket av oss alla. Inte minst av Dig som konsument!
För varför är priset i butik som det är och varför återspeglas aldrig våra sänkningar på Ditt kvitto och varför ser vi inte heller helheten när vi handlar?
Jobbiga frågor kan tyckas men vad är viktigare?

Jag har inget och vinna på att vi ökar svensk matproduktionen rent personligen. Jag borde ju sitta på en guldsits i en situation där vi bara producerar halva vårt matbehov själva.
Men det gör jag inte. Jag väljs ständigt bort i en värld av produkter som tas fram under helt andra former och som belastar andra konton, inte minst miljön och dessutom en ömtålig sådan.
Vad vill jag då?
Jag vill att Du funderar på om det känns rätt när vi fasar ut mark och kunnande som vi knappast kan tvivla på och som vi vet hör framtiden till, för vi vill vara med i denna framtid men vi vet inte hur vi skall orka nå den?
Vet Du?
Per Brunberg
Björketorps Gård