Krig är fred – EU får fredspriset

EU har aldrig varit ett fredsprojekt. Att föregångaren Kol- och stålunionen framställdes som ett sådant var ett sätt för de tyska, belgiska och franska kapitalen att göra profitintresset aptitligt.

Så har det fortsatt. Europeiskt monopolkapital har intresse att expandera över gränserna, skapa en gemensam politisk överbyggnad för att med dess hjälp utåt kunna hävda en supermaktsposition och inåt försvaga det folkliga inflytandet genom att upphäva ländernas nationella suveränitet och därmed demokratin.

En sådan politik förutsåg vi skulle öka de sociala och nationella motsättningarna.

Det är också precis vad som skett mellan norra och södra Europa när nu Grekland och Spanien av Bryssel påtvingas krispaket och utarmning. I Italien upphävde Merckel och EU-kommissionen helt sonika parlamentarismen och tillsatte en lydministär.

Framväxten av EU är intimt förbunden med krossandet av det oberoende Jugoslavien.

Genom ensidigt diplomatiskt erkännande av Kroatien satte Tyskland och EU medvetet fart på inbördeskriget som på känt imperialistiskt manér, söndra för att härska, underblåstes genom militär intervention och vapenleveranser. Resultatet blev som avsett små EU-beroende klientstater på västra Balkan.

Den nuvarande säkerhetspolitiken baseras på att Nato är unionens militära arm. Nato styrs som bekant av USA.

Därför var det föga förvånande att EU inordnade sig i USA:s så kallade krig mot terrorismen och ställde upp i det förödande ockupationskriget i Afghanistan.

I våldtäkten på Libyen stod EU i första ledet liksom nu i exploaterandet av dess olja. I Syrien deltar flera av unionens länder i undergrävande av landets oberoende genom olaglig militär intervention, underrättelseverksamhet och främjande av terrorism.

EU har infört olagliga och inhumana sanktioner, i de flesta fall utanför FN-systemet, mot bland annat Vitryssland, Iran, Irak, Elfenbenskusten, Eritrea, Korea, Libyen, Serbien, Somalia, Sudan, Syrien och Zimbabwe och uppträder som beskyddare av Israels blockad av Gaza.

Folkrättsligt är många av sanktionerna att betrakta som krigshandlingar.

I Tredje rikets vurmande för Neuropa, Europas enighet och fred under tysk ledning, fanns tongångar liknande fredsretoriken i samband med EU:s utveckling. Att belöna det imperialistiska krigsprojektet EU med fredspriset ger orwellska associationer: Krig är fred.

Ulf Bjerén

Karlskrona