Behandla andra så som du själv vill bli behandlad
Nedskärningar och besparingar till höger och vänster lämnar en av de grupper människor i samhället som är mest sårbara i en verklighet av ovisshet, otrygghet och rädsla. Jag tänker inte gå in på detaljer men efter det jag bevittnat under de senaste åren kan jag inte med gott samvete längre deltaga i den charad vi kallar äldrevård. De äldre ses som en produkt som endast skall förvaras tills dess att ”bäst före datumet” passerat. Jag skäms över vad vi kallar vård och manar nu alla att stå upp i solidaritet med sina föräldrar och alla de äldre medmänniskor som kommit före oss.
Jag använder min uppsägning som ett klart protesttecken åt de som bestämmer, på alla nivåer i organisationen. Från chefer på arbetsplatsen till politiker, både på det lokala och nationella planet. Vi måste hitta tillbaka till den värme, medmänsklighet och kärlek som vården skall präglas av. Jag hoppas att min uppsägning kan öppna ögonen på de som stirrar sig blinda på inkomster och utgifter. Jag hoppas kunna öppna ögonen på de som glömt bort att det ar omhändertagning av människor, medmänniskor som byggt upp vårt land till den välfärdsstat vi nu alla åtnjuter, som vårt uppdrag innefattar. Människor som alla andra, med känslor, hopp, drömmar och nu tyvärr en konstant krympande värdighet på grund av att pengar får styra vår tid och därmed kvaliteten på den vård vi kan ge. Mitt hopp är att dessa rader ska få andra som arbetar inom vården och i andra samhällspositioner att tänka till, kanske kan det leda till nya kreativa och mer humana sätt att bättre rå om de som rått om oss när vi var små.
Man glömmer kanske lätt bort eller skjuter problemet framför sig när man inte själv lever i den verklighet man tillhandahåller åt andra. Men man behöver inte gå längre än till sig själv för att få en klar bild av vad man vill att äldrevården skall vara. Tänk, imorgon sitter du själv där; gammal, bortglömd, försvarslös och rädd. Det är dags att vakna, den vård vi delar ut till andra måste bli den vård vi själva vill ta emot i vår egen framtid…
Liselott Kirchberg
