Jag bär er med mig
Jag har sparat dem under min hud och i mitt hjärta. För mig är de alla hjältar. Starka, modiga Viragos som kämpat och fortfarande kämpar för sig och sina barn. Jag ska vara deras röst. De ska, genom mig och Team Virago, få berätta sina historier. För de vill inget hellre än att få bli hörda, lyssnade på och förstådda.
Tillsammans med dem. Tack vare deras mod, kan vi förändra, förbättra och stå starka tillsammans mot ett jämställt samhälle fritt från våld.
Var med oss. Läs. Förstå. Förändra.
Tack.
“Han stämplade in mönstret i ansiktet på mig då han stampade på mitt bakhuvud när jag låg på golvet. Jag ska aldrig låta någon trampa på mig igen”
“Pappa slog mig och mina småsyskon. Jag tog dem med mig och sprang ut på balkongen. Jag ville hoppa. Men vi bodde på femte våningen så jag vågade inte”
“Han ville kolla porrfilm ihop med mig. Och jag skulle göra som kvinnorna i filmerna. För jag var smutsig. Äcklig. Okvinnlig. Värdelös på sex. Så jag behövde lära mig. Så sa han”
“Jag var “under hans sko” sa han. Och med det menade han att jag var ingenting. Lort. Som något man enkelt trampade ihjäl. Och jag trodde på varenda ord”
“Han kallade mig hora inför alla sina vänner. Ingen sa emot. Han var den enda man jag någonsin haft”
“Jag fick lämna ifrån mig mina barn till mannen som misshandlat både mig och dem. Efter detta har jag helt tappat tron på samhället och människorna som är satta att hjälpa”
“Jag försökte berätta för skolsköterskan i skolan om hur jag hade det hemma. Men hon ville vi skulle reda ut bekymren tillsammans med mamma och pappa. Jag visste att om jag yppade ett enda ord för någon om hur de kontrollerade mig så skulle jag få ett helvete. Kanske till och med dö. Så jag tystnade”
“Jag hade precis kommit hem från BB med vår bebis som bara var två dagar gammal. Jag hade sytts med flera stygn. Han ville ha sex. Jag vågade inte neka”
“Jag fick 200 kronor i månaden i månadspeng av min man. Den skulle gå till bindor. Ibland sparade jag den. Jag använde papper istället. På så sätt kunde jag gå till affären och köpa något gott till mig och barnen som vi unnade oss innan han kom hem från jobbet”
“Alla män jag haft i mitt liv från jag föddes har sagt att kvinnor är ingenting. De har haft fel. Jag inser det nu. Ingen av dem hade ens funnits om inte kvinnor fanns”
“Jag är rädd för pappa. Hans ögon är arga. Jag vet inte varför”
“På en fest kysste jag en kille jag varit kär i länge. Han var inte kär i mig så han berättade för alla. Killarna på skolan började kalla mig för hora. De satte upp lappar med mitt telefonnummer i korridorerna”
“När jag blev fri klippte jag av mitt långa vackra hår. Olika män har dragit mig i håret i hela mitt liv. Pappa, min bror, min man. Nu, när jag kan välja själv, ska ingen någonsin dra mig i håret igen”
“Ibland satt jag och min syster i trappuppgången när pappa skrek på mamma. Grannarna såg ledsamt på oss när de gick förbi. Jag vet att de visste vad som hände hemma hos oss. Varför gjorde ingen av dem något?”
“I min släkt var det viktigt att vara en viss sorts man. Hård. Kall. Inte gråta. Jag fick ofta höra hur omanlig jag var. Hur de skämdes över mig. Ibland slog de mig. Då sa de att det var för min skull. Slagen skulle göra mig stark. Oövervinnelig. Manlig. När jag var yngre trodde jag dem”
Vid pennan:
Cilla Bark
Föreningen Virago
Oktober 2019
