Konstig PK-debatt i frågan om aborter
För mig är detta inte något som gör att man måste utestänga vissa partiers medlemmar från samtal. Och det betyder definitivt inte att man inte svarar partikamrater om åsikterna inte passar.
Det är självklart, tycker jag, att man förstår att flyktingar, som kommit hit, måste förenas med sina barn och familjer för att må bra. Här handlar det om empati och förmågan att leva sig in i någon annans situation.
I våras var jag mycket sjuk, men jag blev tvungen att åka ner till affären och handla trots feber och trötthet. När jag kom tillbaka hem och hade ställt bilen ett par meter från huset, regnade det. Då fick jag plötsligt en tanke. Tänk om jag hade varit på flykt. Utan hus, utan bil, vandrande med packning mot osäkert mål och känt mig så här! Kan vi föreställa oss hur det är? Det tror jag inte om vi inte har upplevt något sådant.
Valrörelsen har varit smutsig. Det gjorde ont i mig när Sara Skyttedal, som dessutom är katolik, blev antastad i abortfrågan (ska vi kalla den det och inte aborträtten) och svagt påpekade att i de länder som är mera restriktiva med aborter handlar det inte om bristande rätt för kvinnor till sina kroppar utan om liv. Hon vågade nog inte vara högljudd här!
Men så är det ju! Hur ogärna vi än vill se detta faktum så finns det mer än kvinnan involverad i en abort. Det finns ett liv i växande och också en blivande far. Fast i svensk debatt existerar inte dessa andra.
Vi har landat i en mycket konstig PK-stil när vi inte ens får knysta om att vi menar att abortgränsen borde sänkas till den nivå som finns i de flesta andra europeiska länder och i Danmark och Norge, nämligen 12:e graviditetsveckan. Ett skadat foster kan ju trots detta aborteras senare med särskild prövning. Och hur kan vi förfasa oss över att en barnmorska kanske vill slippa medverka i de sena aborterna? De har väl ändå valt sitt yrke för livets skull. Personligen hade jag nog aldrig kunnat utföra en sen abort på någon! Jag förstår dem till fullo.
Lisbeth Beselin
Kristdemokrat
