Man slipper obehaget när man tiger
Själv har jag i många år skrivit insändare och debattartiklar i olika ämnen. Men klimatet har blivit så obehagligt. Om man skriver något som någon har motsatt uppfattning om, har även jag, som har blivit ganska så hårdhudad genom åren, börjat känna att det kanske inte är värt obehaget att yttra sig.
Insändarsvaren handlar ibland om något som man inte alls skrev, eller i vart fall inte menade, då innehållet förvrids till oigenkännlighet. Man får utstå personliga påhopp och kränkningar, vilka kanske inte ens borde ha publicerats, och översittarmentaliteten från dem som går till attack är uppenbar. Det kan vara som att slåss mot väderkvarnar, och många gånger har jag gått tillbaka och kollat vad jag skrev utan att förstå hur det kunde förvridas och missuppfattas så som det har gjorts av någon som har svarat mig. Du får också färdiga stämplar på dig om du tillhör ett politiskt parti, och dessa stämmer ibland inte alls med verkligheten.
Under Metoo-rörelsen undrade jag många gånger om verkligen de sexuella trakasserierna är den mest omfattande kvinnoförnedringen. Den verbala överlägsenheten, påhoppen och nonchalansen verkar man ha missat. Och även kvinnor är ibland bra på att puckla på kvinnor, speciellt på kvinnor som syns. (Män stöder män, och kvinnor stöder män, som det sägs.)
Anders Nilsson skrev att vi kvinnor ofta inte vill synas på bild. Själv har jag aldrig blivit tillfrågad om jag vill ha en bild på mig med på en insändare, men visst, jag har inte sagt något om bilderna efteråt. De har varit ok.
Ibland får jag tack på Messenger för något jag har skrivit, eller, som i dag, på ett vykort. Det är samstämmiga åsikter med mina egna, som inte publiceras.
Så, varför tiger så många kvinnor i debatten? Kanske för att de är klokare än vi som ger oss in i den!
Lisbeth Beselin
