Marknaden gör elever till brickor i ett spel
De är inte lyhörda för pedagogisk forskning, och de förstår oftast inte hur marknadskrafterna öppnat slussarna för en destruktiv utveckling.
Elever överlag har bättre kunskaper än tidigare generationer, och lärare har generellt blivit bättre pedagoger. Vi lever i ett förändrat samhälle, där det pedagogiska mötet mellan lärare och elev blivit allt viktigare. Alla som idag misslyckas i skolan måste vi få in på banan. Inte för att de ska bli högpresterande elever i den ständiga jakten på mätbara resultat, utan för att de ska bli fungerande elever och medborgare socialt och med kunskapsresultat efter förmåga. För att nå dit behöver varje elev få känna sig sedd. Genom att växa i sin identitet öppnas vägar till lärande. Lyckas inte skolan med den uppgiften förstärker vi istället många elevers känsla av utanförskap. Det gagnar inte deras kunskapsutveckling men bidrar till ökad brottsbenägenhet. Besparingar i skolan försvårar således inte bara den enskilda elevens utveckling, utan hindrar samtidigt det brottsförebyggande arbetet i samhället. Skolan saknar varken mål eller regler, men det är en pedagogisk uppgift att ingjuta dessa hos eleverna. Det låter sig inte göras med 1950-talets metodik.
De konservativa debattörerna och ledarskribenterna frågar sig gärna varför skolan på det stora hela "fungerade väl för drygt 60 år sedan". Svaret är att det var ett annat samhälle, men också att den inte alls fungerade särskilt väl. De flesta eleverna slutade efter sjuårig skolgång, och framtidens arbetsmarknad såg gynnsam ut även för dem, som inte ville fortsätta att studera. De som gick vidare till realskolan (jämför dagens årskurs 7-9) utgjorde ett urval av studiemotiverade elever. Aga i skolan förbjöds först 1958, för drygt 60 år sedan. Varken lärarens makt eller elevens rädsla i de tidiga skolåren gynnade lärandet. Samtal om eleven kunde undantagsvis ske mellan lärare och föräldrar, men det var sällan som eleven fick vara delaktig. Svaret är också att det var när enhetsskolan växte fram på 1960-talet och åk 7-9 blev obligatoriska, som skolan förbättrades i pedagogiskt avseende och ur ett likvärdigt perspektiv. Skolan kom sedan att fungera riktigt bra genom 1970-80 talen fram till kommunaliseringen i början av 1990-talet. Någonstans där började lärarflykten. Den åtföljdes på lärarnas arbetsmarknad av en flyttkarusell, som hade sin grund i en opedagogisk lönesättning, som inte värdesatte erfarenhet och ansvarstagande. Flyttkarusellen har påtagligt försämrat kontinuiteten i elevernas arbetsmiljö och därmed förutsättningarna för deras lärande. Med kommunaliseringen inleddes nedmonteringen, som accelererade när marknadskrafterna släpptes lösa i skolan och gjorde många elever till brickor i ett spel, där de lämnades åt sitt eget öde.
Inge Johansson
Kallinge
