Saknaden efter kärlek gör ont

Insändare Artikeln publicerades
”Ordet psykisk ohälsa blir så lätt inlindat i ett allehanda hysch-hysch istället för att lära känna den det berör.” skriver insändarskribenten. Foto: Isabell Höjman / TT
”Ordet psykisk ohälsa blir så lätt inlindat i ett allehanda hysch-hysch istället för att lära känna den det berör.” skriver insändarskribenten. Foto: Isabell Höjman / TT

Det här med psykisk ohälsa är nog lika brett som det finns människor. Och själv avundas jag inte dem som försöker kategorisera detta för att istället göra det lättare för sig.

Så kanske man istället bör se till vad psykisk hälsa är. Vi kan ju i vår personlighet visserligen vara väldigt olika. Men vi har ändå mycket som kan förena. Själsliga behov som nog så gott som alla människor har. Eller på något sätt ändå har haft även om man till slut tvingats ge upp.

Psykisk ohälsa kan således vara något jag inte vill kännas vid men som ändå gör sig påmind. Ta till exempel det här med hur ont saknaden efter kärlek kan vara. Det hade kanske räckt att man känt sig bekräftad en enda gång i livet ifrån någon man själv hyst känslor för. Att känna att man duger för denne osv, osv.

Men glädjen man drömmer om byts allt för ofta istället mot vilsenhet och tomhet. Varpå känslan att inte räcka till växer sig allt starkare. Har vi råd att känna efter? Rädslan och okunnigheten gör så att vi istället sluter oss och bygger upp själsliga barriärer. Ordet psykisk ohälsa blir så lätt inlindat i ett allehanda hysch-hysch istället för att lära känna den det berör.

Bara detta gör ju så att man lätt fastnar i sin ohälsa. Man kan bara önska att man istället kunde se allt det andra. Allt det där som gör så att jag slipper bli påmind om att man kanske inte alltid är som alla andra som går i ringen. Glädjen att bli sedd och bekräftad. Ja, om det så bara vore en enkel vink, nick kan betyda enormt mycket.

Saknaden kan förvisso sätta fart på fantasin. Men det tycker i alla fall jag kan vara värt. En ensamhet som jag tror många kan ha mycket svårt att sätta sig in i. En vänlig gest bjuder jag på. För jag vet hur mycket ett beröm, ett tack, en kram, en klapp på axeln med mera kan betyda.

Jag kanske vill ge väl mycket än vad jag klarar av att ta emot. Men detta hör även till psykisk ohälsa.

Per Hansson