Skam för Sverige att monarkin finns kvar

Till yttermera visso har vi inga möjligheter att rösta bort vår statschef i ett demokratiskt val om vi så skulle vilja. Statschefen utses nämligen här liksom i Nordkorea genom att sonen eller dottern ärver ämbetet.

Nu i dagarna döptes prins Gabriel. Det var en påminnelse om att vår gemensamma skattebörda för att vidmakthålla denna relikt från den tid Sverige var en diktatur bara blir större och större. Kungen har nämligen ingen månadslön utan apanaget höjs i takt med att bidragstagarna i kungahuset blir fler.

Sedan 2010 har kungahusets anslag från staten höjts med 25 miljoner kronor. Nu har vi tre ingifta och sex småprinsar och prinsessor att försörja förutom kungen och drottningen. Dessutom har det i media framkommit att Carl Philips fru Sofia vänta barn i augusti/september och att hovet redan har säkerställt en plats på sjukhus som kommer att hållas dagarna innan det är dags trots att det råder en BB-kris i landet.

Det är helt i strid med hälso- och sjukvårdslagen, som säger att “den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde”.

Det är en skam för Sverige att monarkin finns kvar och att statschefen ärver sitt ämbete. Den nu 100-års firande republiken Finland är i detta avseende ett demokratiskt föredöme i nordens mörker.

Men trots att det uppenbarligen ännu är svårt att få politisk majoritet för att avskaffa monarkin borde väl familjen Bernadotte ändå lyda under samma lagar som övriga invånare i Sverige. Och nog borde väl i ärlighetens namn inte kungahuset befrias från den redovisningsplikt som gäller all annan skattefinansierad verksamhet?

Och det är väl inte för mycket begärt att kungahusets medlemmar ska försörja sig själva och att kungen som statschef får månadslön i stället för ständigt ökat apanage? Vi lever ju faktiskt inte på medeltiden utan skriver snart 2018.

Anders Englesson, MP (Karlshamn)