SKP gav visst stöd åt Nazityskland

Insändare Artikeln publicerades

Svar till vänsterpartisten Reine Svensson, som känner sig träffad av det faktum att Vänsterpartiet under namnet Sveriges kommunistiska parti gav stöd till Nazityskland.

Nationalencyklopedin beskriver situationen diplomatiskt: ”Partiet var 1929–64 starkt ideologiskt bundet till den världskommunistiska rörelsens utveckling, vilket i samband med till exempel Molotov–Ribbentrop-pakten 1939 kunde innebära drastiska kast i politiken.” Historikern Wilhelm Agrell är inte fullt lika diplomatisk: ”SKP … hade därmed slagit in på en obrottsligt Moskvatrogen linje som man skulle hålla fast vid under hela 1930-talet och som kulminerade med det ideologiska harakiri som följde på non-aggressionspakten eller icke-angreppspakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland 1939.

”Perioden 23 augusti 1939 till 22 juni 1941 uttalade SKP stöd för Nazityskland. Att påtala detta faktum kallar Reine Svensson för ”ett helt horribelt ideologiskt historiebruk.”

Till detta avfärdar han de forskningsresultat som visar att SKP utförde sabotageverksamhet för Sovjets räkning i Sverige: ”Om det nu för övrigt var kommunisterna som sprängde det tyska ammunitionståget i Krylbo -41, vilket inte alls är klarlagt, hur skulle det kunna vara ett stöd åt nazisterna?” Attentatet genomfördes 19 juli 1941, en knapp månad efter Tysklands anfall på Sovjet och icke-angreppspaktens upphörande. SKP var då åter motståndare till Nazityskland. Historikern Wilhelm Agrell visar att SKP beordrades från Moskva ”att organisera storskalig underrättelseinsamling i olika delar av landet. Underrättelserna skulle inte bara avse tyska trupptransporter genom Sverige utan också förhållanden som rörde den svenska marinen och armén.” Hösten 1942 arbetade SKP fortfarande för Sovjets räkning mot Sverige.

Reine Svensson fortsätter: ”I likhet med Bosse Gustafsson inser jag nu att även jag sällar mig till personerna på Harrys allt längre lista över ’historieförfalskare’ och att det är utsiktslöst med en fortsatt debatt.” Men att debattera med människor som inte läser vad jag skrivit kan kännas som ett sisyfosarbete. Men då Svensson anklagar mig för att ägna mig åt historiebruk, skall jag källkritiskt granska hans argument.

Reine Svensson skriver: ”Så gott som alla som reste till Spanien för att som frivilliga strida i inbördeskriget på demokratins sida mot fascisterna (som stöddes av trupper från Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland) var kommunister. De var beredda att dö för demokratin i kamp mot fascister och nazister.” Wilhelm Agrell visade 2016 att det spanska inbördeskriget blev det stora elddopet för Komintern. Det utvecklade sig från småskalig infiltration till en komplex militäroperation: ”Stalinterrorn exporterades till det republikanska Spanien.” Agrell visar: ”Bakom dessa fanns i sin tur en alltmer tongivande sovjetisk ideologisk och maktpolitisk agenda. Den sovjetiska interventionen i Spanien syftade inte till att rädda republiken eller stoppa fascismen utan att krossa den synligaste formen av trotskistiskt motstånd som fanns i världen. Det spanska inbördeskriget må ha slutat i republikens undergång, men ’inbördeskriget i inbördeskriget’ slutade i en stalinistisk seger.” Denna historia mörkades och 1977 restes konstverket La Mano som ett monument över de Spanienfrivilliga 1936–1938 på Södermalm i Stockholm. Detta samtidigt som svenska Finlandsfrivilliga hittills inte blivit förärade något monument för deras kamp för det demokratiska Finlands frihet.

SKP var direkt inblandat i Moskvas krigföring i Spanien: ”Den 14 januari 1937 sände Moskva en ytterligare precisering av rekryteringsbehoven. Det svenska kommunistpartiet beordrades nu att organisera en propagandakampanj för frivilliga till Spanien. Men nu handlade det om officerare, underofficerare och soldater som helst skulle ha krigserfarenhet och samtidigt var politiskt pålitliga.” Citatet är ett av många hemliga radiomeddelanden som sändes från Moskva till den hemliga SKP-stationen i Stockholm. Detta visar att de svenskar som rekryterades inte var ”frivilliga [som stred] i inbördeskriget på demokratins sida mot fascisterna”, utan var en del av Sovjets kamp mot trotskismen.

Kan då Reine Svenssons argumentation hänföras till ”den kommunistiska motberättelsen”? Svaret är ja. Jag skall nu visa varför. Svensson hävdar: ”Sverige gjorde drängtjänster och eftergifter till Nazityskland under andra världskriget. Mer än 2 miljoner tyska soldattransporter på svensk järnväg till och från det ockuperade Norge tilläts.” ”Den kommunistiska motberättelsen” bygger på just detta resonemang. Reine Svensson väljer att bortse från den rådande situationen. Den 10 april 1940 var Sverige helt inringat av Nazityskland och Sovjet som stod i förbund. Danmark, Norge, Polen, Litauen, Lettland och Estland var samtliga ockuperade. Finland hade med nöd och näppe lyckats freda sig mot Sovjet. Sverige kunde inte göra annat än att vika ner sig. Vad som hänt om ett illa rustat Sverige agerat annorlunda kan vi inte veta, men vad vi vet är att ingen demokratisk stat hade kunnat komma till vår undsättning åren 1939–1944. Detta faktum bortser Reine Svensson ifrån.

Harry R:son Svensson

Fil. dr.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Sydöstran och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.