Tiggeriförbud handlar mest om röstfiske

Peter Isaksson ,

Stefan Löfven och Göran Persson – tillsammans med många andra politiker från olika delar av vårt politiska spektrum – kan antingen tänka sig, eller vill se, ett generellt förbud mot tiggeri. Just Löfven och Persson håller dock öppet för en rätt att ge dispens för tiggeri vid ett eventuellt förbud.

Detta är anmärkningsvärt. Likheten mellan svensk historia som nu potentiellt kan upprepa sig, och retoriken som används, är slående i debatten. Om orsaken är historisk okunskap, eller ett rent och skärt ”det var bättre förr” tänk som bottnar i en bakåtsträvande konservatism, må så vara, men det handlar mest sannolikt om röstfiske.

Man kan alltså nu sägas vilja återinföra en version av Tiggarpass. Det var ett pass som tillät bettleri efter den långa perioden i Sveriges historia där det ansågs lagligt med tiggeri som en metod att tillskansa sig ett eget fattigdomsunderstöd.

Tiggarpass försvann 1847. Efter det var tiggeri totalförbjudet i Sverige. Vårt sociala skyddsnät som byggdes upp från mellankrigstiden fram till efterkrigstiden under 1900-talet ansågs dock så framgångsrikt att man avskaffade förbudet 1964.

I nuvarande debatt gäller det dock EU-migranter. Kommer lagen att vara lika för alla eller kommer svenska medborgare fortfarande få tigga? Hur kommer lagen gälla föreningar, hjälporganisationer och religiösa samfund?

Om exempelvis kyrkliga missionärer reser till Sverige och ber om hjälp för deras organisations räkning, hur ställer sig förbudsivrarna till det? Hur stort kontrollorgan skall vi skapa för att reglera detta? Kan Sverige behöva ytterligare en myndighet för att hantera byråkratin kring dessa frågor, med tillstånd, ansökan och regleringar? Detta skulle då bli vår 449:e myndighet.

Debatten är i sig även synnerligen hård och oresonlig mot barn. Regeringens utredare Martin Valfridsson samt Rickard Klerfors, biståndsansvarig på organisationen Hjärta till Hjärta, har tidigare föreslagit att barn till EU-migranter inte automatiskt ska ha rätt till skolgång i Sverige.

Att förbjuda barn skolgång bryter mot Barnkonventionen. Det är en helt omänsklig syn på hur barn skall behandlas. Barn har ett särskilt starkt stöd kring de mänskliga rättigheterna just för att de anses vara speciellt utsatta.

Att då neka barn skolgång på grund av en för dem opåverkbar livssituation är rent ut sagt horribelt. Ett år utan skolgång är en mycket lång tid för ett barn. Missad tid till utbildning kan påverka hela deras framtid i en negativ riktning, och det är definitivt inte ett sätt att bekämpa fattigdom. Det är däremot, historiskt sett, ett bra verktyg för att säkerställa att samhällsklyftor består även i framtiden.

Detta är inte värdigt ett land vars politiker strävar efter att vara ett föredöme och som sägs vilja bli ”en moralisk supermakt”. Säg, ni som tycker att det finns något som kallas ”svenska värderingar”, är ovan en del av dessa? Är detta den ”svenska modell” vi vill exportera?