Karlshamn

Emma vill ha roligt på planen

Emma Nilsson är bara 19 år.

Men hon har redan upplevt sportlivets skiftande sidor.

När det var roligt, blev jobbigt och kraschade, och roligt igen.

Hon tog sig tillbaka med ett enda mål – att helt enkelt ha kul.

Karlshamn
Emma Nilsson.
Foto:
Emma Nilsson.
Foto:

– Jag älskar min handboll och skulle visst kunna börja igen. För det går att sporta, ha kul, och även tävla, utan att den värsta pressen får överhanden, säger Emma.
Hon vet. För hon har upplevt både ont och gott i sportens värld.

– Jag har en massa att tacka idrotten för. Förutom rena upplevelser har den gett mig självförtroende och bättre förmåga att tänka positivt. Men det är ingen självklarhet. Alldeles för många gånger ställer man hellre frågan vad som gjordes fel än vad som var rätt efter en match.

Emma började med handbollen när hon var tio år.
– Vi förlorade en massa gånger. Men det var roligt, man hade sitt lag, och ingen tänkte så mycket på det, minns hon.

Tiden gick och Emma växte till sig men var fortfarande barn när det sakta började glida över i allvar. Någonstans i 14–15 årsåldern hade det mesta förändrats.
Samtidigt utvecklades Emma som handbollsspelare och fick sin dröm förverkligad. Hon hade talanger och blev uttagen i Blekingelaget. Och matchades hårt i klubben liksom de andra duktiga tjejerna.

Utan att någon kan sätta fingret på en direkt förändring hade plötsligt allt blivit mycket allvarligt.
– Alla skulle vara i toppform. Det kändes som vi tränade varje dag. Och det pratades om resultat och prestationer som vi inte kände igen från förr. Jag grät efter matcherna om vi hade förlorat.

Emma lider av en magåkomma som under den här tiden förvärrades, förmodligen påverkad av press och prestationsångest. Strax innan hon skulle åka till den statustyngda Sverigecupen i Katrineholm blev magsmärtorna akuta.
– Jag fick tacka nej. Det gick inte, berättar Emma.

Hon fick stöd av bägge föräldrarna.
– Även om pappa först sa att det var klart att jag skulle med och att jag var jätteduktig var han till slut överens med mamma om att det var bäst att stanna hemma. Men jag ville själv åka och var jätteledsen.

Emma lade av helt som 16-åring.
Hon tröstade sig med att hon i alla fall blivit uttagen i Blekingelaget. Perioden helt utan idrott blev jobbig. Emma mådde dåligt.
Och där hade det kunnat vara över.
Men Emma Nilsson hämtade efter en tid ny energi och bestämde sig för att ta ett avgörande steg.
Hon fick idén att starta ett lag ”bara på kul”.
– Jag gick upp på kansliet och sa att vi ville ha en lokal. Tanken var att samla ett gäng tjejer och spela handboll helt utan tränare och seriematcher. Det strömmade till tjejer från alla håll. Spelare som lagt av, någon som inte kom med i A-laget, och till och med en kompis som aldrig spelat handboll.
– Vi hade superroligt!

Efter ett tag kom ändå diskussionen upp om de inte skulle anmäla sig till en serie. Och skaffa en tränare. Kanske inte riktigt vad Emma först hade tänkt sig. Men så blev det.
– Någon gång i bland kunde jag tänka att vi var tillbaka i det gamla. När vi fick åka långt bort i Småland för match eller när det inte gick bra och vi skällde på domaren eller varandra. Men för det mesta var det roligt.

Tyvärr spökade Emmas magåkomma lite till och från och hon fick lägga av igen. Men nu hade hon lärt sig att ha kul.
– Och det är klart att man kan behöva en tränare. Och tävla. Vinnarinstinkten ska visst få finnas där och vara en del av det roliga. Men gemenskapen och leken får aldrig glömmas bort.