”Jag tycker att murvel är ett fint ord”

KARLSKRONA Artikeln publicerades
”Det är med skräckblandad förtjusning jag slutar efter 45 år”, säger Sydöstranveteranen Björn Mogreen, 66 (som fyller 67 på måndag).
Foto: Mattias Mattisson
”Det är med skräckblandad förtjusning jag slutar efter 45 år”, säger Sydöstranveteranen Björn Mogreen, 66 (som fyller 67 på måndag).

En av Sydöstrans mest profilerade – och mest välklädda – journalister håller på att rensa sitt skrivbord för ett nytt liv som pensionär. – Det är med skräckblandad förtjusning jag slutar efter 45 år, säger Björn Mogreen, 66 (som fyller 67 på måndag).

Intet öga kommer att vara torrt fredagen den 28 december, sista arbetsdagen. Men när den värsta separationsångesten lagt sig så har Björn – även om vi på Sydöstran naturligtvis fortsätter att bittert sakna vår vän och kollega – mycket roligt att se fram emot. Inte minst att träffa sin särbo Ebba Blume oftare. Hon är också journalist fast i Stockholm. Paret träffades för övrigt när Ebba jobbade på Sydöstran som landstingsreporter.

– Vi gillar båda resor och kultur. En gång när vi var på ett konstmuseum stötte vi faktiskt på skådisen Hugh Grant. Journalistiken är ett gemensamt intresse och även som pensionär kommer jag följa med i nyheterna – och reta mig på språkfel i tidningarna.

Det finns mycket annat som Björn vill ägna sig åt, som körsång, släktforskning, musik och böcker. Kanske skriver han en novell eller barnbok. Kanske blir det något ideellt arbete också.

För Sydöstrans läsare är Björn Mogreen ett välkänt namn. Mest känd är han som kriminalreporter och som sådan har han bevakat några av de senaste decenniernas mest tragiska händelser med koppling till länet såsom Estoniakatastrofen och mordet på åttaåriga Yara.

– Ett tag var tingsrätten och polishuset något av mitt andra hem. Det kan vara en svår och otacksam uppgift att skriva om sådant, men jag har alltid försökt vara så påläst och objektiv jag kunnat.

”Ett tag var tingsrätten och polishuset något av mitt andra hem.”

För att börja från början så är Björn Mogreen inbiten Karlskronit och har alltid visat en genuin trohet, inte bara mot hemstaden utan också mot sin arbetsplats. Frestelserna från stora Stockholmsdrakar har funnits och en kortare tid arbetade han som frilans på Aftonbladet och Kvällsposten. Men sedan dess har erbjudanden utanför Sydöstran avvisats, vänligt men bestämt.

– Jag har inte sett något värde i att ge upp ett arbete som jag trivs så bra med, med fina arbetskamrater som värnar om varandra och tidningen. Det har varit ett fritt jobb med många spännande möten och så gillar jag ju språk och att skriva och är något av en självutnämnd språkpolis.

”Jag har inte sett något värde i att ge upp ett arbete som jag trivs så bra med, med fina arbetskamrater som värnar om varandra och tidningen.”

Resan började 1970 då Björn började sommarjobba, som korrekturläsare och telefonmottagare, på Sydöstran. Efter lumpen på KA 2 blev han journalistaspirant och fick syssla med allt från tabellräkning, till nattchefs- och lokalredaktörsjobb. Han gick också vidareutbildningar med bland andra Göran Skytte, Jan Guillou och Leif GW Persson som lärare.

Media är en bransch som genomgått stora förändringar. På 70-talet kunde redaktionens medarbetare knappt skönjas vid sina skrivbord då alla satt och bolmade på cigaretter och röken låg som en dimma över alltihop. Fast de hördes desto mer eftersom de satt och hamrade på gamla skrivmaskiner och sörplade litervis med kaffe. På den tiden kallades journalister ofta för murvlar.

– Det är ett fint ord i mina öron, säger Björn Mogreen.

– En murvel är för mig någon som är energisk och jordnära, som brinner för att gräva fram sanningen så att ansvariga kan ställas till svars.

”En murvel är för mig någon som är energisk och jordnära, som brinner för att gräva fram sanningen så att ansvariga kan ställas till svars.”

Nu har vi knappt hunnit beröra U 137:s grundstötning då Karlskrona hamnade fokus för hela världspressen. Eller alla kändisar som passerat revy genom åren och som Björn Mogreen fått träffa i jobbet. Och hans brinnande musikintresse och kunnande inom de mest skilda genrer, inte minst 60-talspop och rock. Det är egentligen bara en musikstil som han absolut inte klarar att lyssna på.

– Jag vet att många blir arga nu, men country står jag inte ut med. Så fort jag hör en steel guitar och en bred sydstatsstämma som sjunger så mår jag nästan fysiskt dåligt.

Björn har även hunnit göra musikprogram och en poptidning (!). Samt lagt tio år som flick- och damlagstränare i Kaif.

– Fotbollen var bra för mig som jämvikt med jobbet, som då bestod av mycket krim. Man behöver det som är positivt, glitter och glam som kontrast.

Osökt kommer vi in på Björn Mogreens status som Sydöstrans modelejon. Alltid välklädd har stilen genomgått en del förändringar genom åren. Länge var han helt klädd i svart och smeknamnet ”The man in black”. Det gick ett sus genom redaktionen när han plötsligt uppenbarade sig i en grön tröja som sedan följdes av ett brett urval av sobra, dock inte helsvarta, munderingar.

– Nu blir det en ny stor förändring. Vem vet vad som händer? Kanske skriver jag en nyckelthriller där jag hänger ut lätt förklädda huvudpersoner och antagonister och ger igen för gammal ost?

”Kanske skriver jag en nyckelthriller där jag hänger ut lätt förklädda huvudpersoner och antagonister och ger igen för gammal ost?”
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Sydöstran och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.