Jerry Nilsson: Jerry Nilsson: ”Dagen som stod still”
Dag är måhända att ta i. En sådan rymmer ju 24 timmar om ej allt i vaket tillstånd. Eller är det skillnad på dag och dygn?
Sture Allén hade säkerligen haft en lösning på frågan, men han har enligt uppgift fortfarande inte hämtat sig efter alla turer kring akademin. Ibland var det mer turtätt än tunnelbanan i Tokyo och det vill inte säga lite.
Vad jag vill ha sagt är att det inte har stått helt stilla under innevarande dag. Det hade i sådana fall inte varit bra. Tänk er själva att slå upp ögonen på morgonen bara för att konstatera att nu ska jag minsann bli kvar här ända tills det är dags att sluta ögonlocken igen.
Det är ett upplägg säkert en del, möjligtvis sengångare, hade uppskattat men jag föredrar dagar som innehåller mer handling.
Därför hann jag bland annat med en promenad på sisådär 40 minuter runt den ö jag bor på, avnjöt en asiatisk buffé till lunch samt rasslade av ett styrelsemöte via datorn innan det var dags att sätta sig och författa veckans rader till husorganets familjesida.
Hur ställer ni er förresten till bambuskott? Visst är det en styggelse? Vem vill ha det eländet på tallriken?
Likaså är det med vattenkastanjer. Jag skulle vilja ha ett allvarligt samtal med den person som ansåg det vara en viktig ingrediens i diverse rätter med ursprunget i en östlig riktning.
Jag har med andra ord inte varit sysslolös. Likväl står det fullkomligt still när det kommer till att hitta en röd, och lagom kul, tråd till veckans kåseri. Det är närapå stört omöjligt och det hjälper inte hur mycket jag än spanar ut över omvärlden.
”Hur ställer ni er förresten till bambuskott? Visst är det en styggelse? Vem vill ha det eländet på tallriken?”
Det är lika tunt med uppslag som hår allra överst på hjässan. Och nej, jag har inte tjuvrökt under köksfläkten. Det citat lånar jag för övrigt av Lasse Berghagen som klämde ur sig det i samband med att han tittade ned på Kalle Moraeus något glesa frisyr. Om ni känner till respektive herrars längdförhållande blir det än roligare.
Jag känner mig manad att sträcka vapen. Jag ger upp, lägger mig lika platt som en ihopsjunken sufflé och erkänner att veckans rader blev lika osammanhängande som Donald Trumps frisyr i motvind. Det vill inte säga lite, det heller.
Jag lovar bot och bättring lagom till nästa vecka. Det kan i varje fall inte bli sämre. Eller så kan det bli just så. Jag bävar!
