Joel Petersson: ”Minnet är bra, men kort”

Karlskrona Artikeln publicerades
Teflonhjärna är ett populärt uttryck för att ingenting fastnar, inspirerat av mirakelmaterialet i köket.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Teflonhjärna är ett populärt uttryck för att ingenting fastnar, inspirerat av mirakelmaterialet i köket.

Hej, jag heter Joel och jag har teflonhjärna. Det är ett populärt uttryck för att ingenting fastnar, inspirerat av mirakelmaterialet i köket. Jag har alltså svårt att komma ihåg vissa saker.

Teflonhjärna är en bra liknelse, för likt stekpannan handlar det ju om att ifall man repar (läs: repeterar eller rispar) tillräckligt många gånger så börjar saker och ting till slut att fastna. Så fungerar den mänskliga hjärnan, eller i alla fall min.

Rubriken på detta kåseri är egentligen missvisande. För undertecknad handlar det egentligen om att jag har dåligt närminne medan långtidsminnet är bra – ibland till och med riktigt bra. Det är nya saker eller händelser i närtid som inte riktigt vill fastna. Ge det dock tillräckligt med tid så sitter det sedan rejält, som en sås som man har bränt vid och som har bitit sig fast i kastrullen.

”I jobbet hade det varit praktiskt med ett minne som var mer som en skarp japansk kockkniv än en slö sax.”

Om min sambo på morgonen ber mig att hämta ut ett paket när jag går hem efter jobbet på eftermiddagen så kommer jag i nio fall av tio hem utan paket. Men jag kan till exempel komma ihåg hur en tidningssida såg ut för två år sedan, även om jag inte minns det exakta innehållet i artiklarna på sidan. Eller så minns jag hur man skulle gå för att komma till ett hotell eller en restaurang i en stad som jag besökte för fem, tio år sedan.

I jobbet hade det varit praktiskt med ett minne som var mer som en skarp japansk kockkniv än en slö sax. Ordentliga minnesanteckningar är därför ett måste. Man får jobbet gjort med en slö sax också...

Ibland möter man människor vars goda minne överraskar och imponerar på en. Häromdagen var jag inne på ett kafé och skulle köpa med mig något varmt att dricka. ”En chai latte med en shot espresso i – att ta med”, sa jag. ”Det fixar vi”, svarade tjejen bakom disken. Så långt inga konstigheter. Den beställningen hade jag också kommit ihåg.

Men medan kaffetjejen fixar min chai så vänder hon sig till sällskapet efter mig och frågar vad de vill ha. En kvinna börjar rabbla; ”En tomtelatte till mig, en varm choklad med grädde och marshmallows till henne, och hon vill ha en earl grey”. ”Något att fika till det?”, kom svaret. ”Ja, en pepparkaksmuffins, en cheesecake choklad och hasselnöt utan grädde, och en … vad var det för någonting som låg bredvid pepparkaksmuffinsen?”. ”En vanilj- och cheesecakemuffins”, var det bergsäkra svaret. ”Ja, just det, en sådan”.

Jag var uppriktigt imponerad. Själv hade jag nog stått och funderat på om mannen med chai latten skulle ha en espressoshot i eller vid sidan om.