Mänskligt möter djuriskt i bild

Karlskrona Artikeln publicerades
Julia Lindemalms fotointresse föddes i Karlskrona.
Foto:Sara Johari
Julia Lindemalms fotointresse föddes i Karlskrona.

Hennes bilder ifrågasätter människans relation till andra djur och vår rätt att hålla dem fångna. Julia Lindemalm, uppväxt i Karlskrona, är den första fotografen som får Lars Tunbjörk-priset.

Redan under ungdomsåren i Karlskrona var hon intresserad av fotografi.

– Jag började fotografera under högstadiet. Då stod jag i mörkrum. Jag var allmänt konstintresserad, men mest var det foto.

Intresset styrde henne in på estetiska programmet på Törnströmska gymnasiet. I Karlskrona stannade hon tills hon var 18 år. Numera är hon bosatt i Malmö, där hon främst arbetar som fotograf för olika uppdragsgivare.

Nyligen blev hon tilldelad det nyinstiftade Tunbjörkspriset, till minne av fotografen Lars Tunbjörk som gick bort 2015. Prissumman är 25 000 kronor och juryns motivering lyder: "Med humor och empati betraktar Julia Lindemalm människor som fascineras av djur i bur. Hennes bildspråk är både rakt på sak och poetiskt när hon lyfter fram vår längtan och förvirring inför det okända. I Lindemalms bilder är människan lika fången i sin föreställningsvärld som djuren är i sina konstruerade livsrum på zoo".

– Det känns helt otroligt. Att få ett pris i Lars Tunbjörks namn känns extra bra, jag älskar hans bilder och har influerats mycket av honom, säger Julia Lindemalm.

Under intervjun hörs ljudet av fotografier som skann­as i bakgrunden. Julia Lindemalm fotograferar fortfarande mest analogt, precis som under uppväxten. Hennes bilder är, liksom Lars Tunbjörks, både humoristiska och melankoliska. De vågar porträttera människor som de är, rakt och uppriktigt. Framför allt vågar de säga något om människors förhållande till andra varelser på jorden.

– Jag har alltid varit väldigt intresserad av djur. Jag tjatade till mig min första hund när jag var elva, berättar Julia Lindemalm.

Intresset ledde så småningom tankarna till det fotoprojekt hon nyligen hyllats för. Men det var ingen självklarhet att hon skulle fotografera djurparker.

– Jag gick och funderade på djurparksidén länge. Jag tänkte att "det är väl ingen som bryr sig om det här", men jag kunde inte låta bli.

Hon förklarar att hennes idéer oftast härstammar från många olika intryck. Hon minns särskilt en konsert där de visade projektioner på vilda djur i bakgrunden. Då väcktes tankarna om varför människan sätter dem i djurparker.

– Jag ville undersöka varför vi har djurparker och vad de fyller för funktion, säger hon.

Empatin för djuren som är fångade i parkerna växte stadigt under arbetets gång.

– Jag är inte aktivistiskt engagerad. Men mitt arbete stämmer ju överens med det synsätt som många djurrättsaktivister har. Jag upplevde att många som såg bilderna kände samma sak som jag kände när jag tog dem - sorg.

– Jag vill inte vara för enkel och säga att människor är onda, för så enkelt är det ju inte. Det är bara vår konstruktion av samhället som är fel, säger hon.

I hennes bilder finns en vemodighet som lägger sig över både människorna och djuren då de möter varandra i parkerna. Bilderna ifrågasätter människans ställning som härskare över andra varelser på jorden.

– Vi måste agera utifrån vad vi vet, och vi vet att djuren har känslor.