Slitsam väntan för ensamkommande

Karlskrona Artikeln publicerades
Ida Almqvist och Lina Milesson, lärare på Fischerströmska, berättar om ensamkommande elevers förtvivlan. ”Varför tar ni emot oss, och sätter oss i skolan – när ni ändå tänker kasta ut oss?”
Foto: Mattias Mattisson
Ida Almqvist och Lina Milesson, lärare på Fischerströmska, berättar om ensamkommande elevers förtvivlan. ”Varför tar ni emot oss, och sätter oss i skolan – när ni ändå tänker kasta ut oss?”

– Frys omgående alla deportationer, som de gjort i Tyskland – och lämna klara besked före sommaren! Det är inte humant, inte värdigt Sverige, att behandla utsatta ungdomar så här.

Lina Milesson och Ida Almqvist är lärare på Fischerströmska gymnasiet i Karlskrona. I sina klasser har de flera ensamkommande barn, som visserligen sett ett hopp tändas i och med den senaste regeringsuppgörelsen, men ändå befarar att de kommer att hinna utvisas innan det formella beslutet är taget, tidigast i sommar.

Och om inte; måste de nu till exempel slå av på sina ambitioner, och glömma tänkta högskolestudier för en yrkesinriktad utbildning i stället, för ett snabbt jobb efter skolan?

– Uppgörelsen har snarare skapat fler frågor och mer förvirring än hopp, och arbetsro, sammanfattar nu de båda lärarna.

De har ett tjugotal berörda elever, huvudsakligen pojkar och formellt från Afghanistan, och flera av dem mår mycket dåligt, i perioder, och ofta då med anknytning till de båda första avslagen.

– Samtidigt tar de sig till skolan ändå, kämpar och sliter, och slutar inte hoppas. Många har mycket höga ambitioner, och förstår inte varför Sverige inte vill ha dem, säger Ida Almqvist.

Hittills har ingen av de berörda eleverna hunnit avvisas, men en stipendiepremierad elev i en av vårklasserna är numera gömd. Löftet att han skulle få stanna om han han valde det nationella programmet drogs plötsligt tillbaka.

En annan fick med ett penndrag sin ålder höjd med tio dagar, och hamnade därmed på fel sida 18-årsstrecket.

– Är det inte märkligt att man med hävdat osäkra och mycket ifrågasatta metoder kan ändra åldrar till och med med bara dagar och veckor, suckar de båda lärarna, ironiskt.

I Norge stämde nyligen en grupp ensamkommande den norska staten i den här frågan – och fick rätt.

Om åldersbestämningar och mycket, mycket annat hade de två lärarna också en hel räcka frågor till statsminister Stefan Löfvén när han besökte Hasslö i somras. – Han hade inte tid att svara då, men lovade oss personligen att vi skulle få svar så fort som möjligt.

– Vi väntar än...

Flera av de pojkar som nu väntar på besked om de får stanna eller inte hotas av deportering till Kabul, i Afghanistan. Ett krux är bara att de har mycket liten anknytning till landet; de är visserligen födda i landet, men uppvuxna i Iran. – De har ingen framtid i Afghanistan. Lägg därtill att det fortfarande verkligen ä r oroligt där, och svenska UD sedan länge avrått alla från att resa dit.

– Det är inte svårt att förstå att pojkarna känner maktlöshet, stress och ångest – och utvecklar psykisk ohälsa. Vi försöker möta det med sömnskola, yoga, mindfulness etc, och ge dem lite trygghet, och de är visserligen oerhört tacksamma, men hur långt förslår det?

– Våra kuratorer har fullt upp.

– Och vad kan vi mer än vänta? Det strider mot vår värdegrund, och mot de mänskliga rättigheterna. Vi kan uppenbarligen inte påverka, tystnaden från Löfven visar ju tydligt på det, men vi gör vad vi kan för att kunna stå för den enda tryggheten många av de här ofta traumatiserade barnen har.

– Men skolan ska väl rimligen inte stå ensam i det uppdraget?