Kultur o Nöje

Rakt och ärligt In Flames stängde butiken

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

Sveriges största metalstolthet visar varför de förtjänar den tituleringen.

In Flames

Bäst: Variationen av både nytt och gammalt

Sämst: Gitarrerna tar då och då över för mycket

Det är inte direkt ett blygt In Flames som tar på sig rollen att stänga Festival Stage på årets festival. Under 1,5 timme röjs det igenom spår från tre olika decennium. Extra roligt är det att oväntade ”Moonshield” och ”The Jester’s” dance” från 1996 får dammas av.

I dagens Rocksverige finns det annars röster som säger att In Flames har mjuknat – att de har lämnat deras metallhårda image bakom sig. Dessa befängda idéer skriker Anders Fridén bort på mindre än tre sekunder.

Tidsaspekter i all ära, men göteborgarna vill vara här och nu. Och mycket mer närvarande än så här kan man nog inte begära att de ska vara.

Mest känslosamt är det under ”Here until forever” från senaste skivan. En märkbart tagen Anders Fridén pratar före låten om att en nära vän till bandet nyligen gått bort och framförandet – tillsammans med publikens respons – utgjorde tveklöst en värdig hyllning till denna vän.

In Flames är ett band som har banat väg för många andra. De väljer att inte stå och stampa utan vill hela tiden utvecklas. Repertoaren är förresten numera så bred att låtar som ”Trigger” och ”Clayman” får nobben i setlisten.

Det är egentligen inte heller tal om någon bombastisk scenshow. Det ramas inte in med varken fyrverkerier eller eld.

Snarare är det just känslan, genuiniteten, som gör detta till en riktigt värdig avslutning på årets festival. In Flames menar varenda riff, vartenda ord och varje trumslag. De är och förblir ett föregångsexempel som gör en stolt över att vara svensk.