Vårdnadsbidraget en kvinnofälla

Jag har tidigare diskuterat vårdnadsbidrag men inte för att det är en, ekonomiskt sett, stor fråga. Enligt beräkningar kommer det är att kosta oss skattebetalare 1,8 miljoner kronor per år. Sett till hela barn- och ungdomsnämndens budget utgör det en ganska liten del. För mig som övertygad feminist är detta mer en principfråga, för att politik handlar om att vilja och välja.

Det är ingen nyhet att mammorna är de som tar ut den största delen av föräldraledigheten. Det finns många anledningar till varför situationen ser ut som den gör, dels är det en ekonomisk fråga men det kan likväl vara en konservativ syn på könsroller som ligger bakom statistiken.

I de kommuner som redan infört vårdnadsbidrag visade det sig, inte särskilt förvånande, att det också där är kvinnor som står för den största delen av uttaget. En mjukare övergång från föräldraledigheten kallades det av regeringen. Mer korrekt vore kanske att kalla det för en ÄNNU längre övergång från föräldraledighet till arbetslivet. Eller en ÄNNU längre väg att vandra för att utjämna inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor.

Ju längre kvinnorna stannar hemma och utför obetalat arbete med barn, desto längre tid tar det att uppnå målet om jämställda löner. Detta befäster snarare det ekonomiska beroendet många kvinnor har till sina manliga livskamrater. Ska vi ha någon som helst chans att bryta trenden med ökande inkomstklyftor mellan män och kvinnor måste vi sätta ner foten och inte fatta beslut som leder till det motsatta.

Att politiker ena stunden förespråka jämställdhet och andra stunden propsar för införandet av vårdnadsbidrag är dubbelmoral. Menar man allvar med ökad jämställdhet krävs det beslut som också leder dit.

Jag vill under mitt liv se ett samhälle där alla människor behandlas och värderas som individer - inte som män eller kvinnor. Därför säger jag nej till införandet av vårdnadsbidrag i kommunfullmäktige. Det är ett förslag om strider mot mina värderingar och visioner om ett jämställt Sverige.