Ännu en klocka som rusar iväg
September 2015 röstade FN:s alla 193 medlemsländer ja till 17 nya globala utvecklingsmål, som världens länder och ledare därmed lovade att uppnå till 2030. Länderna har bland annat lovat att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter och orättvisor och lösa klimatkrisen.
Ett av delmålen är att också utrota hiv och aids till 2030. Men hur möjligt är det, när också statistik över verkligheten skiftar och studier talar olika språk. Till exempel att antalet nya som smittas verkar stagnerat samtidigt med en oroande ökning dom senaste tio åren.
Oavsett om antalet nya smittade fortfarande ligger runt två och en halv miljon varje år eller om det ökat i minst 74 länder, så rusar klockan iväg. Och åter igen larmar nu WHO om att ännu fler har virus som blivit resistenta mot bromsmedicinerna för aids. Därför att knappt hälften får behandling, av dom idag 39 miljoner människor som lever med hiv. Och det är mycket långt ifrån FN-målet om minst 81 % senast 2020.
Det saknas också pengar. Hur mycket finns det olika bud om. Som 260 miljarder dollar till 2050 för att fortsätta kampen enbart i dom nio värst drabbade länderna eller minst 500 miljarder svenska kr för att bättre bekämpa hiv i Sydafrika. I många länder testas inte för resistens och därför byts inte heller läkemedel ut. Sjukhusen har inte råd, ett test kostar flera tusen kr. Och för mer än var tionde hivpositiv person i Afrika och Latinamerika hjälper nu alltså inte bromsmediciner.
Larmet om resistens och risk för större smittspridning betyder att allt fler människor kommer att bli allvarligt sjuka av hiv och dö. Men om fler fick behandling och nya bromsmediciner kan risken för sjukdom och död minska, och i slutänden även kostnaderna bli mycket mindre.
Och världens länder har förbundit sig. 2030 är hiv och aids utrotat. Och då är det ju det som gäller.
