Magnus Johansson: Är svenska arbetare verkligen vänster?
Vips så var vi tillbaka i debatten om högersossar kontra de lite finare vänstersossarna.
Om vi dock lämnar enskilda epitet bakom oss och funderar på hur verkligheten ser ut så kanske debatten blir lite mer relevant. Om vi ser till socialdemokratins historia så har partiet alltid varit ett intresseparti för den breda löntagargruppen.
Den politik som byggt Sverige till ett av världens bästa välfärdsländer har ibland kunnat beskrivas som ganska kraftig vänster men ibland även som betydligt mindre vänster. Inte sällan kunde höras från vänsterhåll att S-regeringar suttit i Wallenbergs knä då man drivit en industripolitik som gynnat svenska företag. Denna kritik hördes ofta från dåvarande VPK.
Men skälet till politiken var att allt som oftast sammanföll Wallenbergs intressen med löntagarnas, oavsett var på höger-vänsterskalan den befann sig. Detta förhållningssätt gjorde att socialdemokratin alltid stod mitt ibland folket och politiken utvecklades enbart i den takt som gjorde att folket hängde med.
Det jag upplever nu är att Ljunggren, och en del andra progressiva debattörer, försöker hitta tillbaka till denna historiskt framgångsrika strategi. Att ställa partiet mer i den breda väljarbasens mitt. För det står ganska klart att det likhetstecken många sätter mellan arbetare och vänster i politiken blir allt svagare.
Ska socialdemokratin åter bli det självklara valet för svenska arbetare måste man hitta tillbaka till mitten i väljarkåren. Och då duger det inte med den frasradikalism som ofta uttalas på vänsterkanten i svensk politik. Då måste vi tänka nytt, ifrågasätta det gamla och se verkligheten som den faktiskt ser ut.
