Annacarin Leufstedt: Är vi det Sverige vi är då skriver vi på
Den 7 juli 2017 är en historisk dag. Då enades FN om ett förbud mot att utveckla, lagra eller hota att använda kärnvapen. För första gången på 20 år levererades något stort och avgörande på just det området.
Sverige var bland dom 122 som röstade ja. Men kärnvapenländerna var inte nöjda, och inte ens på plats den dagen i juli. Här hemma rusade förbudet på komplexa frågor-listan. Dom rödgröna tyckte lika och ville ha förbud. Alla allianspartier och SD var helt emot.
Så det blev som det alltid blir i känsliga lägen, och en utredning även av detta. Och nu ska alltså utredaren leverera. Men inte avgöra om Sverige ska skriva under eller ej. Det ska regeringen ha en åsikt om och riksdagen avgöra.
Oron inför Sveriges svar är befogad. Vi deltog som enda nordiska land i förhandlingarna som ledde till förslaget. Vi röstade ja men skrev inte under. Som beroendet nu ser ut, i både överenskommelser och riksdag, blir det kanske inte ens gjort snart.
Att Nordkorea aldrig skriver under eller att Nato-länder och USA ogillar blotta tanken kan inte vara skäl för oss. Kärnvapen är inte inskrivet i Natos stadgar. Och är vi så självständiga i vår utrikespolitik och som inte bara Wallström sagt flera gånger, ska vi väl både ha möjlighet och rätten att skriva under ett förbud mot kärnvapen.
Sen är såklart ingen så naiv att hen tror att kärnvapen plötsligt bara inte finns nånstans, eller om fred på jorden. Men. Ingen kan vara för ett kärnvapenförbud och inte skriva under det som nu ligger på bordet.
Kärnvapen förgör. Klimatet, biosfären, oss. Är alltid ett definitivt slut. Det här handlar inte om strategier. Det här handlar inte ens om alternativ. Nio stater förfogar över nästan 15 000 kärnvapen. Är vi det Sverige vi säger att vi är, en tydlig röst för nedrustning. Då skriver Sveriges riksdag under konventionen.
